Göteborgsposten – 22 november 1860, sida 1

icke är för lågt, rätt treflig person. Det va icke den minsta förändring i hans utseende hvilket likväl hade ett djerft uttryck. Fol ket trängde sig omkring honom och ehurt tvenne rader soldater voro uppstälda läng: gångens begge sidor, bröt folket in på den samma, och konungens stab och följeslagarc hade största möda att öppna väg för honom Che bell uomo, ropade några qvinnor son stodo nära intill honom. Bello! Bello! utro pade andra i det de vände sig till honom Viva Vittore Emmanuele! Viva il Re Galan tuomo ! ljöd det från alla sidor, men konun: gen förändrade icke en min. — Några minu: ter efteråt kom Garibaldi, med ett hufvud och ett ansigte som en grekisk bildhuggare kunnat taga till modell för en gudabild och med en själsuttryck som ingen konst kan ef. terbilda. Jag betraktar honom aldrig utar att känna mig öfverväldigad af den moraliska storheten 1 hans karakter. Mild som ett lam i sitt uppförande, djerf som ett lejon, då det gäller handling, alltid sann och genomskinlig som krystall, uttrycker han allt detta i sit ansigte och jag förvånar mig alldeles icke öfver det inflytande han har öfver massorna, ty jag erfar det på mig sjelf. Då Garibaldi kom ned för gången omringades han af en stor hop som trängde sig fram för att omfamna honom. Några af hans närmare vänner gjorde allt hvad de kunde för att hålla den tillbaka, men det tjente till intet. De kysste honom och smekte honom som om han varit ett af deras egna helgon — och det med långt mera skäl, och ropen Viva Garibaldi ! blandade sig med, ifall de icke tillochmed öfverröstade ropen af Viva Vittorc Emmanuele! Min åsigt är att emottagandet af Befriaren var mera entusiastiskt än det af konungen, och jag tror att folkets såväl omdöme som känsla hade rätt, ty det var Garibaldi som störtade bourbonerna, nedgjorde deras arme6er och satte Begge Siciliernas befolkning i tillfälle att åter blifva män. Jag bör icke underlåta att omnämna att konungen var klädd som divisionsgeneral under det Garibaldi bar samma röda drägt i hvilken han eröfrat konungariken och tillsatt en monark. Neapel d. 8 November. Jag lemnade eder i går midt ibland ett döfvande buller, sådant som jag sällan, om ens någonsin, har varit vittne tilli detta land. Konungen och Garibaldi höllo på att bege sig bort från S:t Januarii kyrka. En skara af vagnar var sammanklämd i de trånga gränderna, hvilka tyckas gjorda enkom för att förhindra all rörelse, hästar kråmade sig, och män och qvinnor skuffade hvarandra så att det tycktes tvifvelaktigt om jag någonsin skulle kunna slippa ut ur denna trefaldt förvirrade förvirring. Huru skulle jag vara stånd att fortsätta min berättelse om hvad som vidare skulle inträffa? Den kungliga ortegen redde sig så godt den kunde ut från nämnde gränder, här behedrade med namnet sator, hvilka om de också icke hade någon