Göteborgsposten – 22 november 1860, sida 1

och en kafle lagd i hennes mun, men hon var dock ej alldeles sanslös. Då Giraud slog sin arm kring bennes lif och tryckte henne mot sitt bröst, kände han krafterna öfvergifva sig. Han påminte sig nu huru han ända till vansinne älskat denna qvinna. Denna kärlek hade visserligen öfvergått till hat, men bibehöll ändock till stor del sitt välde öfver honom. Van Helmont såg den forne polissoldatens panna öfverhöljas med svett, och anade hvad som föregick inom honom. — Tycker du då, att mätressen till en af La Chesnayes söner är för tung att bära? frågade han ironiskt. Giraud spratt till, rodnande af vrede och blygsel. -— Jag är beredd, att låta henne vederfaras alla de qval, som hon åsamkat mig! sade han doft. Han aflägsnade sig, och Van Helmont gick fram till den unga qvinnan, som skickligt låtsade sig ha fallit i vanmakt. XXVII Den filosofiska stenen. När Reynold lemnade sin far i den förfallna ruinen, sade han: