Göteborgsposten – 22 november 1860, sida 1

varmt emottagande af Italiens utvalda. Folket försökte dock att tränga in i paviljongen och ehuru militären skulle hindra dem, vunno de dock sin afsigt, så mycket mer som Hans M:t önskade att de icke skulle hållas tillbaka. Auktoriteterna anlände kort derefter och några ord sades, å ena sidan en välkomsthelsning och å den andra ett svar, hvarpå Viktor Emanuel och Giuseppe Garibaldi sida vid sida jemte Neapels och Siciliens prodiktatorer tillsammans begåfvo sig till katedralkyrkan. Det var ynkligt att se de dekorationer som skulle pryda gatan emellan jernvägen och kyrkan. De skulle varit vackra i vacIkert väder, men nu utgjorde de endast ledare för regnet som i strålar flöt ner från blomster och murgrönsfestonerna. Jag tyckte att konungen och hans ännu mera utmärkta följeslagare blefvo väl och entusiastiskt emottagna, då de åkte fram, isynnerhet om man tager vädret med i betraktande. Piazzan framför katedralen var vackert smyckad med flaggor, målningar och annat dylikt som är vanligt vid sådana tillfällen. Då konungen och hans följeslagare inträdde i kyrkan uppstod det en ordentlig bifallsstorm. De mera andäktiga eller kloka ropade Tsi, tsi för att erhålla tystnad, men det var omöjligt; det var som en storm, som en strid af röster, och alla stodo upp och svängde sina näsdukar eller flaggor. — Hvilka motsatser har jag icke skådat i denna kyrka! Bourbonerna omgifna af deras usla och principlösa hofmän, begifvande sig för att kyssa flaskan på hvilken hälften af dem icke trodde, men hvilken bibehölls såsom ett lämpligt medel att imponera på mängdens lättrogenhet; och nu Re Galantuomo åtföljd af Garibaldi och en skara af andre stora män, tågande fram till altaret för att nedkalla himmelens välsignelse öfver honom, som skall träda i bourbonernas ställe. Konungen böjde knä; tätt bakom honom stod Garibaldi, de två prodiktatorerna samt Farini. Musiken till Ze deum utfördes på ett lysande sätt, och efter slutet deraf steg konungen upp och begaf sig, åtföljd af Garibaldi, till S:t Januarii kapell för att besöka relikerna efter detta helgon. Om blodet rann eller icke kan jag ej säga; det gjorde det ofta under bourbonerna, då det behöfdes, men historien, tror. jag, skall icke hafva att förmäla derom vid vid detta tillfälle. Några minuter voro tillräckliga för hela besöket och derpå lemnade de kyrkan under samma fortfarande bifallsrop, hvilka icke för ett ögonblick hade upphört, utom då när konungen knäböjde. Då Viktor Emanuel och Garibaldi gingo ned för den mellersta korgången såg jag dem hvardera, konungen och konungagörarn, ansigte mot ansigte, ja jag nästan rörde vid dem. Dagern föll rakt på deras ansigten och aldrig har jag sett det menskligas och det gudomligas skilda typer så bestämdt uttala sig. Viktor Emanuel ser ut som det han verkligen är, il Re Galantuomo en rättfram, hederlig, pålitlig och, ifall uttrycket