Göteborgsposten – 21 november 1860, sida 1

1 4 , ; 4 b I . de detta förblefvo ofrälse. Skola nu de förr: ättlingar i evärdeliga tider behålla sjelfskri venhetens privilegium på grund af ett så e hållet adelskap? För öfrigt talas vid läm, liga tillfällen mycket om de tjenster svensk adeln gjort fäderneslandet. Det torde doc med skäl kunna ifrågasättas om icke de onda den beredt detsamma skulle vid e opartisk jemförelse blifva tyngre i våg skålen. Hvad presterskapets politiska rättighete angår, så utgöra de en egendomlighet fö vårt protestantiska Sverige; icke ens i de katolska Europa — ja, såsom vi förmoda icke i något annat land i hela verlden ut göra presterskapets deputerade en särskilc del af representationen, och endast i någr: få representativa församlingar förekomma så dana deputerade. Finnes väl något rimlig skäl för det grundlagsstadgande, som bjuder att hvart tredje år fyrtiofyra kyrkoherdai skola öfvergifva sina församlingar för att del taga i riksdagsförhandlingarne? Har erfarenheten visat att andans män bättre förstå att hushålla med statens medel och stifta lagar än lekmän? Dessa frågor torde kunna besvaras utan tvekan med nej. Det är lätt, invänder någon måhända, att bryta stafven öfver ståndsrepresentationen, men hvad vill man sätta i stället för densamma. Ett medelvägsförslag sådant som det kungliga, hvilket under konung Oskars regering lopp af den ministeriela stapeln, skulle säkerligen icke ha någon utsigt att gå i genom, och man kan med temlig visshet förutsäga att det just i borgareståndet skulle möta det afgjordaste motstånd. Detta stånd låter icke nu nöja sig med det, som det antog för ett decennium tillbaka. Icke heller torde man kunna vänta framgång för ett förslag, som inrymmer den gamla representationens elementer jemte nya, i det den fördelar dem på olika kamrar. Enligt vår öfvertygelse, kan man endast för ett i verkligt frisinnad anda affattadt och på samfälta val grundadt representationsförslag påräkna så allmänna och varma sympatier, att de priviligierade stånden genom folkopinionens påtryckning tvingas att uppgifva sin position och rymma fältet. Man talar om vigten af ett konserveranle element i lagstiftande församlingar, och vi vilja icke bestrida densamma. Men må let tillåtas oss att erinra om att i hvarje svensk nationalforsamling, om den blir grunlad på än så bred demokratisk basis ett sålant element, och det ganska starkt, måste comma att finnas. Kärleken för gamla lagar, nstitutioner och plägseder är ett af svenskens itmärktaste karaktersdrag. Endast då han Nlifvit djupt öfvertygad om att de äro dåliga; öker han bli dem qvitt; men dessförinnan ser an helst att allt blir som det var i fars och arfars tid. Han saknar alla revolutionära endenser, är långmodig och konungsk nästan ill öfverdrift och slår först när landet är ära sin undergång in på revolutionär väg.