Göteborgsposten – 21 november 1860, sida 1

om är jag säker, jag har sett bevis derpå nu i natt och hört deras samtal. — Nå, hvarföre har La Chesnaye då förrådt den andre? — Det vet jag icke ännu... Det måste vara någon ny stämpling. — Ni ser väl, att vi måste tvinga dem som äro i vårt våld att tala, innan vi sjelfve handla. — Men Aldah! men Diana! De kunna dö under tiden! Men om den gamle ännu befinner sig i grottorna kan han bli öfverraskad, och hans fångande är af den högsta vigt. — Det är detsamma, vi måste framför allt tvinga delinqventen här och qvinnan att tala. — Nåja! inföll Mare, som nu stod och sakta samtalade med La Guiche och dHerbaut. Må Giraud fortsätta det påbegynta verket; stanna hos honom min gamle vän, hjelp honom med edra råd och er erfarenhet. Jag skall under tiden försöka en öfverrumpling på La Chesnayes håla! Jag skall lyckas, ty Gud är med oss! — Ni, Marc... Men hvad kan väl ni ensam göra mot den bandithord, som säkerligen ännu har qvar grottorna. Marc, skall ej vara ensam! sade La Guiche, dHerbaut och jag skola lemna honom undsäftningen af våra armar och värjor. -— Vi äro i ordning, tillade markisen. Vi ha nu i nio månaders tid varit baronens trogna