Göteborgsposten – 20 november 1860, sida 2

hvadan en behållning uppkommit af 134 rdr 9 öre. Den offentliga sammankomsten öppnades af ordföranden, statsrådet Fåhreeus, som i sammanhang med nutidens stora politiska rörelser påpekade vigten af den verksamhet, som med Gustaf-Adolf-föreningarne åsyftas. Derefter upplästes af sekreteraren, mag. A. T. Bruhn årsberättelsen för år 1859, ur hvilken vi framdeles skola meddela åtskilliga intressanta uppgifter. Prosten OC. Prehn föredrog derpå en intressant redogörelse för Gustat-Adolf-stiftelsens framgång och verksamhet i Tyskland och angränsande länder under sistförfl. år. — Till slut uppträdde på uppmaning af ordf.,dompr. d:r Wieselgren, som började med ett beklagande att allmänheten alltför ofta finge höra honom, och menade att större omvexling af talare skulle samla mera folk. (Troligt är emellertid att salen skulle varit full, i fall det varit mera allmänt bekant att domprosten skulle med ett tal illustrera dagens högtidlighet.) Föredraget, som åhördes med spänd uppmärksamhet och allmänt erkändes såsom ett mästerstycke, sysselsatte sig med vederläggande af några skäl som pläga anföras mot Gustaf-Adolfsstiftelsens verksamhet. Några mena att det vore bäst att lemna små, bland andra trosbekännelser inströdda församlingar åt sitt öde. Ginge de upp i den rådande kyrkan skulle de få fred och skydd. Den åsigt som härvid förutsättes, att alla religioner (åtminstone alla kristna) äro lika goda vederlades genom en färgrik skildring af den uselhet till hvilken katolicismen nedsänkt ättlingarna af de gamla romare, hvilka under hedendomens mörker förvånat verlden med sin ädla storhet. I våra dagar, då man hört påfven offentligt kallas antikrist af en Garibaldi, som fostrar sin son till prostestant, hade sakerna ett helt annat utseende. Den påfviska vantron hade trotsat de anfall som dess gamle kamrat otron i franska revolutionens dagar riktades mot densamma; men knappt hade några spår här och der visat sig att en protestantisk tro 1 bibelns ljus här och der var lefvande inom katolicismens hemland, förrän den sekelgamla byggnaden hotar att falla i ruiner. Häri kunde man ock inse hvilken vigt det kunde ligga på den anspråkslösa verksamhet som GustafAdolf-foreningarne föresatt sig, icke att utsända missionärer för att bilda nya församlingar i katolska länder, utan att understödja och värna hvad som at gammalt funnits eller af sig sjelf kan utan yttre medverkan uppkomma. Till slut vederlade talaren med dräpande argumenter den vanvettiga åsigt som byllats af åtskilliga förkämpar för ett väl kändt religiöst parti, att man bör afhålla sig från alla slika bemödanden att hjelpa sina nödställda likar, för att icke gifva näring åt sin egen rättfardighet! — Detta vore i sjelfva verket, att vara utan barmhertighet mot sina likar (under öppet trots af kristendomens grundiäror) för att sjelf göra sig mera rätttärdig inför Gud och efter detta lifvet vinna en högre salighet! Bättre vore då att gagna och hjelpa sina medmenniskor efter förmåga, skulle ock derunder egenrättfärdigheten, den rätta arfsynden, få någon näring. — Sedan domprosten slutat, upplöstes sammankomsten af ordföranden. Sockeustämman i Domkyrkan i går middag var särdeles fåtaligt besökt. Fråga var ock endast om de förändringar i den för begrafningskostnaderna gällande taxan, som kunde föranledas af den nya kyrkogårdens större afstånd från staden. Priset för likvagnen N:o 1 bestämdes till 20 rdr med ett par hästar, men då två par hästar begagnas (såsom skjutsstyrelsen vid svårt väglag förbehållit sig) ökas priset till 25 rdr. För likvagnen N:o 2 betalas respektive 6 och 8 rdr. Ringkarlarnes befattning med graföppningar upphör; för likets följande till grafven ersättas de med 6 rdr. Om ringning efter he