Göteborgsposten – 20 november 1860, sida 2

— Nu, tillade Giraud, skall du säga oss dina och Cameltons planer, hvaraf jag endast kunde få reda på en del. Bernard spratt till. Han trodde, att Giraud syftade åt skatten i grottorna. Banditen hade visserligen uppenbarat hemligheten om personerna, men kunde ej besluta sig att förråda, hvar guldet fanns. Han trodde sig skola möjligen en dag undslippa de händer, som nu så strängt höllo honom, och han beslöt inom sig, att ej förråda Camlons hemligheter, emedan Camelon hade sagt sig vilja med honom dela hemligheten och makten. — Jag säger ingenting! sade han med djup stämma. Giraud utstötte ett riktigt vrålande. — Säg allt hvad du vet, sade han med hotande ton. Bernard svarade icke. — Tala! sade Giraud. Bernard såg på honom med en halft slocknande blick. Giraud fattade en af tängerna och tog med den i spiseln en af de rödglödgade spikarne. Delinqventens anletsdrag förvredos förfärligt, men hans läppar förblefvo stumma. (Forts.)