Göteborgsposten – 20 november 1860, sida 2

Bernards ansigte förändrades alltmera. Giraud tog, på en vink af Marc, en kruka full med olja och hällde en del af innehållet i såret. Oljan utöfvade en nästan ögonblicklig verkan. Bernard utstötte en suck af lättnad. — Vet du hvad den der gubben förut varit? fortfor baronen och tog en af fångens armar. —Man säger ... genmälte Bernard, i det han samlade sina krafter, man säger, att han sjelf förut stod i spetsen för ett band, som var fruktadt och kändt öfver hela Frankrike. — Ah! utbrast Marc, nu börjar jag begripa, och Van Helmont sade sannt. Min mor, min far, jag skall hämnas er! — Ja, ja, tillade Giraud, hämnd! hämnd för oss alla! — Vi skola återfinna gubben om vi ock skulle söka honom i afgrunden. Nu tillhör denne mig. Derpå vände baronen sig åter till Bernard och fortfor: — Och hvem fanns mera i grottorna? — Tvenne qvinnor. — Tvenne qvinnor, tvenne unga flickor? — Ja. — Diana och Aldah? — Jag tror verkligen, att de heta så. — Ah, utropade Marc. Gud är bestämdt med oss. Saken börjar ljusna.