Göteborgsposten – 14 november 1860, sida 1

fentliga meningen denna åsigt gjort sig gälande; den har äfven fått ett uttryck i stornakternas råd genom den diplomatiska not rörande Viktor Emannuels intervention i melersta och södra Italien, som lord Russel å storbrittaniska regeringens vägnar den 27:de förra månaden adresserat till dess sändebud Turin, sir James Hudson. — Den uppstiller öppet och oförbehållsamt den satsen att intervention icke i alla fall är otillåten utan att ett folk i en rättvis strid är berättigadt att begära och andra makter berättigade att lemna sådan. Den åberopar Englands exempel vid dess revolution år 1688 samt uttalar dessutom som en allmän grundsats att alla strider mellan regering och undersåter hvarje folk sjelf är den bästa domaren. Denna högst intressanta och energiska skrifvelse är af följande lydelse: Det visar sig att konungens af Sardinien senaste förfaranden hafva blifvit skarpt tadlade af flere af Europas förnämsta hof. Fransmännens kejsare återkallade sitt sändebud från Turin, då han erhöll underrättelse om att general Cialdinis arme hade brutit in i kyrkostaten, och uttalade på samma gång den kejserliga regeringens ogillande ar inryckandet på det romerska området. Kejsaren af Ryssland har, efter hvad man berättat oss, i starka ordalag uttryckt sin ovilja öfver konungens af Sardinien armås infall på det neapolitanska gebietet och har helt och hållet dragit sitt gesandtskap tillbaka från Turin. Prinsen-regenten i Preussen har likaledes ansett det för nödvändigt att tillställa Sardinien ett uttalande af sitt missnöje, men har dock icke ansett sig nödsakad att aflägsna den preussiska ambassadören från det sardinska hofvet. Efter dessa åtgöranden af diplomatien skulle det svårligen vara rättvist handladt mot Italien eller öfverensstämmande med aktningen för de andra stormakterna, om Hennes M:ts regering ännu längre skulle underlåta att framställa sin åsigt om dessa förhållanden. I det Hennes M:ts regering nu skrider dertill, är det likväl icke dess mening att framkalla en strid om de grunder som i konungens af Sardinien namn blifvit anförda såsom skäl för infallet i den romerska och neapolitanska staterna. — Om påfven hade rätt att söka att uppehålla sin auktoritet med främmande legotrupper; om man kan påstå att konungen af Begge Sicilierna har abdikerat, så länge hans fana ännu svajar i Capua och Gaeta — detta är påståenden angående hvilka Hennes M:ts regering icke ärnar ingå i några undersökningar. De innehållsrika frågor, hvilkas afgörande det härvid förnämligast gäller, äro enligt dess åsigt följande: Hade det italienska folket rätt att söka konungens af Sardinien hjelp för att befria sig från de styrelser med hvilka de voro missnöjda? — Och var konungen af Sardinien berättigad att med sina vapen lemna bistånd åt folket i romerska och