Göteborgsposten – 14 november 1860, sida 1

neapolitanska staterna? — Det är uppenbart utt det är tvenne skilda motiv, som töranledt folket inom Kyrkostaten och Begge Sicilierna att af egen drift förena sig sinsemellan för alt störta sina regeringar. — Det första var det, att påfvens och konungens af Begge Sicilierna regeringar eörjde så illa för rättvi sans förvaltning, den personliga frihetens beskyddande och folkets allmänna välfärd, att undersåtarene betraktade sina herrskares störtande såsom en nödvändig föregående åtgärd för hvarje förbättring af sin ställning. Det andra motivet var det, att sedan år 1849 den öfvertygelsen allmänt hade utbredt sig, att det enda sätt på hvilket italienarne vore istånd att förskaffa sig oberoende och frihet från främmande berravälde, var upprättandet af en enda stark regering för hela Italien. Karl Alberts strid år 1848 och det deltagande som den nuvarande konungen af Sardinien har visat Italiens sak, hade helt naturligt till följd att Viktor Emanuels namn sattes i förbindelse med begreppet om den enda styrelse under hvilken italienarne ville lefva. Då Hennes Maj:ts regering betraktar frågan från denna synpunkt, måste den erkänna att italienarne sjelf bäst förstå att afgöra hvad deras intresse bjuder dem. Den utmärkta juristen Vattel säger, då han omtalar rättmätigheten af det bistånd som Nederländerna lemnade prinsen af Oranien, då ban gjorde sitt infall i England och kullstörtade Jakob den II:s tron: Prinsens af Oranien auktoritet hade utan tvifvel något inflytande på generalstaternas beslut, men den ledde dem likväl icke att begå någon orättfärdig handling; ty när ett folk af giltiga skäl och goda grunder griper till vapen emot en tyrann, så är det blott en handling af rättvisa och ädelmod att lemna tappra män bistånd i försvaret af deras frihet.. Enligt Vattel ställer sig således frågan sålunda: Har folket i Neapel och Kyrkostaten af giltiga skäl gripit till vapen emot sina styrelser? I afseende å denna vigtiga fråga är Hennes M:ts regering af den åsigten, att de respektive folken äro de bästa domarne i sina egna angelägenheter. Hennes M:ts regering anser sig derföre icke hafva rätt att påstå att folken i södra Italien icke ha haft giltiga skäl att bryta sina undersåtliga förhållanden till de förra regeringarne. Hennes M:ts regering kan derföre icke heller klandra konungen af Sardinien för det han lemnat dem bistånd. Det återstår emellertid en fråga om ett faktiskt förhållande att taga i betraktande. Det påstås af de störtade dynastiernas anhängare, att folket i Kyrkostaten har hyst tillgifvenhet för påfven och folket i konungariket Neapel för Frans den II:s dynasti, men att dessa suveräners troner blifvit omstörtade genom sardiniska agenters och främmande ätventyrares våld och intriger. — Det är l emellertid svårt att, efter de förvånande hänre OR EEE HERA AASE — RATED