Göteborgsposten – 14 november 1860, sida 1

—t utsträckning, det är första ändamålet med mitt arbete, det mål till hvilket jag sträfvar. Då detta mål en gång nåtts, då jag väl blifvit viss om att jag framför mig har en tidrymd af tvenne sekler, då skall jag nog utfinna odödlighetens dolda egenskap. Jordens alster: stenen och växterna utmana åren; dessa klippor derute finnas till sedan jordens skapelse, träden i denna skog ha sett sekler hvälfvas öfver sina toppar, och dessa klippor är likväl begåfvade med ett för dem eget och gagneligt lif; dessa träd ega save, liksom vi ega blod, de andas med sina blad, liksom vi med våra lungor; då Gud skapade verlden, uppdrog han ej gränser för någon tillvaro, min son, det är menniskorna sjelfve, som påskyndat dödens ankomst. Själen sjelf är evig! — Men, afbröt Reynold, ni kan ej förneka, att icke lifvets organer nötas. — De nötas, derföre att de äro ofullkomliga; det blir derföre första frågan att göra dem fullkomligare. — Huru? — Det är just det, som jag ännu forskar efter, min son, och hvilket jag äfven en gång skall finna reda på. — Och det är för ernåendet af detta mål, som ni behöfver oss tre? — Ja, svarade gubben. Reynold gick närmare sin far.