Göteborgsposten – 13 november 1860, sida 2

Göteborg d. 13 November 1860. Teater. Det finnes vissa sceniska alster, som allmänheten aldrig tröttnar vid att se: de voro kära för den nuvarande generationens föräldrar, de ses ännu i år med samma nöje och skola ett annat år äfven draga publik till sig. Bland dramatiska produkter finnas få, som hållit sig så uppe, som det å Nya Teatern härstädes i Söndags gifna romantiska skådespelet Preciosa; allmänheten tycker det liksom vara sin skyldighet, att gå och se på Preciosa. Det får ej gerna finnas någon, som icke är med henne bekant. Man kan ej annat än medgifva, det denna smak är berättigad, ty det hvilar en frisk luft och ett tilltalande poetiskt skimmer öfver det hela, omslingadt af ett perlband af äkta toner, klara och rena som naturens egen musik, och slutligen infattadt inom en omvexlande, ögat smekande ram af dekorationer. Styckets fabel är den gamla, kända om ett barns bortröfvande af sigenare, men detta barn är mäktigt, flickans skönhet, hennes för naturen öppna sinne, hennes poetiska inspiration, allt detta skaffar henne ett stort inflytande öfver sigenarhordens medlemmar, hvilka i sina råa naturdrifter, sina fria begrepp om rätt och orätt dock erkänna det renas och godas välde i en svag, men skön qvinnas gestalt. Denna hastiga blick på Preciosas egenskaper och väsende är tillräcklig, för att visa det här gäller framförallt en ren och öppen naturlighet hos den, som skall framställa det unga, poetiska naturbarnet. MI Roos spelte Preciosas roll, men var ej rätt disponerad och lade dessutom i rollen ett visst affekteradt manåer, som ingalunda kan vara Preciosas, ett maner, som mll Roos måste med kraft sträfva efter att komma ifrån, då det synbarligen motar henne på sin konstnärsbana. MI Roos blef dock lifligt applåderad för sitt känslofulla och musikaliska föredrag af den vackra arian Ensamheten mig ej döljer. Mot sången I skog och isynnerhet mot orkestern kunna åtskilliga rättvisa anmärkningar göras. Hr Dahlgren hade på sin del don Alonzos roll, som naturligtvis skulle hållas i det falska, predikande patos, hvilket vi så ofta måste påminna en del skådespelare om, att det blifvit af den goda smaken redan utdömdt, med rätta och stränghet förvisats från tiljan, dit, vi hoppas det, en dylik naturvidrig smak aldrig må återkomma. Hr Zuren såsom sigenarhöfding spelade med berömvärd jemnhet, om också hans kraft och eld ej räckte till i sjelfva kraftscenerna. Pjesen är uppsatt med stor omsorg och kostymerna eleganta. I allmänhet är det med tillfredsstallelse vi hos de olika ambulatoriska teatersällskaper, som nu på någon tid besökt oss, funnit en större omsorg nedlagd på gar