Göteborgsposten – 13 november 1860, sida 1

— Hvar äro de då? frågade Mathias. — Der! svarade banditen och visade åt det håll, der Aldah och Diana befunno sig. Ett par af tjufvarne reste sig, liksom hade de för afsigt att gå och se efter. Banditerna började skratta. — För att komma dit in, skulle man behöfva krypa genom nyckelhålet! sade en utaf dem. När kaptenen och gubben äro borta, kan ej fan sjelf komma dit. — Dörrarne äro då stängda? frågade Jacques. — Ja. — Det är skada! yttrade den store coösren, jag skulle gerna velat se åt. — Och jag med! ljödo en fem, sex röster. Så stora skatter. — Vi skola ej få ärfva honom, sade Jehan med en suck. — Hvem vet? sade den store coösren. Om La Chesnaye blefve dödad i någon expedition eller om ståthållaren en vacker dag höll sitt löfte och rätt och slätt hängde honom, skulle han naturligtvis ärfvas af de sina. — Ja, tillade Tallebot; men huru skulle delningen försiggå? Den store coösren ryckte på axlarne. — Vänta! sade han. Antag att La Chesnaye verkligen råkat i rättens klor. Hvilka