Göteborgsposten – 13 november 1860, sida 1

Några ord om dödsstraffet. Det arbete, yttrade konungen i det vid riksdagens upplösning hållna tal, som af Eder blifvit nedlagdt på förbättrandet af vårt i många delar föråldrade lagverk, har fört till ett allmännare erkännande af grundsatser, på hvilkas antagande lagstiftningens utveckling hvilar. Om dessa ord kunna i allmänhet tillämpas på flertalet af de förändringar i vår gamla brottmålslag, som de nu hemförlofvade ständerna beslutit — oaktadt det visserligen måste erkännas att dessa reformer endast kunna betraktas såsom steg mot något bättre och ännu lemna mycket öfrigt att önska — så ega de en särskilt, ehuru sannolikt icke afsedd tillämpning på det af förstärkt lagutskott i strid mot den kungliga propositionon i ämnet, men i enlighet med lagutskottets och de tvenne folkvalda ståndens mening fattade beslutet, alt mord icke skall beläggas med ovilkorligt dödsstraff, utan att, der synnerligen mildrande omständigheter förefinnas, domaren skall ega rätt att döma till straffarbete på lifstid. Py hvilka äro väl dessa grundsatser, på hvilkas antagande brottmålslagstiftningens utveckling hvilar, om icke de, som innefattas i öfvertygelsen att kriminallagen bör afse icke blott att skydda den fredlige medborgaren till lif, lem och egendom mot oförrätter, utan äfven att, såvidt det dermed förenligt är, rädda brottslingen och möjliggöra hans återförande på en bättre väg? En dylik öfvertygelse hyste, såsom bekant är, den skarpsinnige och menniskoälskande konung Oskar, och den låg till grund såväl för de reformer inom brottmålslagstiftningen, hvilkas genomförande blef en af hans käraste uppgifter, som för den, hvilken han ej ville påyrka, huru fast han än var öfvertygad om dess ändamålsenlighet och öfverensstämmelse med rättvisans liksom med barmhertighetens fordringar, emedan han fruktade, att förslaget skulle stranda, om icke mot det svenska folkets, så dock mot den svenska folkrepresentationens djupt rotade fördomar. Denna den ädle konungens öppet uttalade, men icke realiserade, ehuru aldrig öfvergifna eller förnekade) älsklingstanke, var dödsstraffets afskaffande, och riksens ständers ofvananförda beslut är onekligen ett steg, om också icke ett jättesteg, mot den sköna idens förverkligande. Dödsstraffets förfäktare pläga uppträda i den allmänna rättvisans namn och akta icke ens för rof att i nödfall beväpna sig med Mose borgerliga lag, ehuru de väl borde veta att den tid är förbi, för hvilken satsen öga för öga och tand för tand var gällande och att den kristliga kärleken fordrar en helt annan codex. Icke rimligare äro försöken att bevisa statens rätt och pligt att taga lifvet af förbrytare genom lösryckta bibelspråk, ty det kan knappast vara något tvifvel underkastadt, x) Att kung Oskar undertecknade icke så få