Göteborgsposten – 12 november 1860, sida 1

— Sigenerskan var mäktig, hon hade nyckeln till de dolda vetenskaperna; hon har sagt sannt. Hvad jag tog för en dröm, var verklighet. Sålänge grenen förblir oskadd, skall du ej lida någon fara, tillade hon. Och korallgrenen är oskadd, Diana, du har sjelf sett det. Vår befrielse stundar, olycka och döden skola icke drabba oss. Ståthållarens dotter höjde sina klara ögon upp på sin kamrat. Hon tviflade, hon ansåg synbarligen korallgrenen icke ega den egenskap, som Aldah gaf honom, utan trodde den unga flickan ha irrat sig. Denna uppfattade Dianas tanke och ville Just söka öfvertyga henne, då ett nytt och stojande buller åter hördes derute. Diana steg förskräckt upp och Aldah slog sina armar darrande omkring henne. — Frukta ingenting, sade hon. Lita på mig! Stojet tilltog och glasen klingade under muntra drykesvisor. Det var en förfärlig, obeskriflig orgie. Oväsendet började närma sig rummet, der de båda unga flickorna befunno sig. Diana bleknade af oro och fruktan. Aldah stod bredvid henne med fast och solt hållning. Såsom sagdt, stojet närmade sig, de uttalade orden nådde tydligt de unga flickorna.