Göteborgsposten – 12 november 1860, sida 1

RAR —Jag vet det icke... Jag var vansinnig, eller åtminstone under inflytande af en sinnesrubbning, hvilken mitt förnuft var urstånd att bekämpa. Slutligen lät ett buller höra sig. Det var utan tvifvel sigenarne som återvände till sitt läger; men i första ögonblicket trodde jag att man kom för att söka mig och föra mig till döden. Min fruktan fördubblade sig och jag återfick min rörelseförmåga, samt ilade med pilens snabbhet ut ur tältet. Det var natt; jag sprang rakt fram utan att. veta hvart jag ställde mina steg. Beherrskad af min fruktan, och i den tro att jag var förföljd, lät jag min färd gå genom skog och ängar, sargade mina fötter på hvassa kiselstenar och sönderref mina kläder mot törnen, tills jag, uttömd af trötthet, hunger och ansträngning, nedsjönk vid foten af en klippa utan medvetande om min belägenhet. Aldah tystnade. — Nå väl, sade Diana, är din berättelse slut nu? — Ja, svarade den unga flickan. — Men huru har det gått dig sedan efter denna förskräckliga natt? — Du vet det Diana, jag har redan berättat dig det. Gud sände en af sina utvalda i min väg, för att bistå och skydda den. stackars faderoch moderlösa. Det var den man, som