Göteborgsposten – 10 november 1860, sida 1

iterkomst såsom Messias; han skall då begifva sig från Kina genom Ostindien, Beludschistan och Persien till dem. Att de tillbedja en kalf är ett obevisligt påstående. Man ser i deras tempel ingen yttre symbol. I deras samfund åtnjuta akkals ett högt anseende ; och de afgöra nästan alla politiska och husliga angelägenheter. De äro fredsstiftare vid tvister, underhandlare i fråga om äktenskap och köp, samt i krig tappra och oförvägna kämpar i de främsta iederna. Drusernas scheiker äga ett slags länsherrlig makt och deras inflytande är beroende af det antal beväpnade, som de kunna fora i fält. Det förhållande hvari de stå till det öfriga folket, erinrar mycket om det, som för hundrade år tillbaka rådde mellan cheferna i de skottska högländerna och deras claner. Druserna äro ett krigiskt och mycket tappert folk. Att de äro grymma ha de visat vid många tillfallen, och de anses vara elaka, men de mottaga europeiska resande med stor vänlighet. Isynnerhet sätta de stort värde på engelsmån, och de ha också all anledning att vara tacksamma mot dem. Det var England, som mest bidrog till störtandet af maronithöfdingen Beschir, som var en blodig gissel for druserna, och många af dessa senare höfdingar ha genow engelsk bemedling räddats från landsförvisning eller död. Och detta är det, som gör den syriska frågan så invecklad. England beskyddar druserna, emedan de tjena det såsom motvigt emot det franska inflytandet i Syrien, och Frankrike beskyddar maroniterna, emedan det söker i dessa en stödjepunkt för sin politik i Orienten, ehuru det uppträder under sken af kristlig kärlek och medlidande med förföljda trosbröder. Dess förbindelser gå upp till det sjuttonde århundradet, ja ännu längre, ända till korstågen. Då förde dessa de kristna krigarne genom Libanons pass till Jerusalem samt kämpade under de kristna fanorna mot de otrogna. Det är till och med sannolikt, att korsfararne bosatte sig bland dem, ty ännu i dag finnas maroniter med europeiska namn. På den tiden voro maroniterna ännu medlemmar af grekiska kyrkan. Men under Ludvig XIV:s regering företogo jesuiter systematiska missionsresor till Libanon, hvilka hade både ett politiskt och ett religiöst ändamål. De flesta maroniterna gingo öfver till den romerskt-katolska kyrkan, fastän den pålfliga suprematien aldrig erkändes direkt. Ludvig XIV och Ludvig XV gåfvo dem skyddsbref, och alltsedan utgjorde de en förevändning för Frankrike att blanda sig i Portens inre angelägenheter. Misslyckaindet af expeditionen till Egypten och de stora europeiska krigen i början af detta århundrade, gålvo Frankrike annat att tänka på, men efter restaurationen började det franska kabinettet att åter sysselsätta sig med maroniterna, och deras understödjande var en dogm för detsamma, ända tills Thiers gaf den franska politiken en annan riktning i denna sak. Hans I EE EEE