Göteborgsposten – 10 november 1860, sida 1

Diana lydde utan motsägelse. — Förstår ni icke? sade Aldah och satte sig. Nåväl, Diana, jag skall förklara er orsaken till mitt så plötsliga hopp om en snar befrielse. Jag har sagt er, fortfor Aldah efter ett ögonblicks tystnad, att jag aldrig kännt mina föräldrar, att mina första minnen gingo tillbaka till en för mig ännu oviss tid, då jag var tillsammans med ett irrande band af dessa enfants perdus, som man kallar sigenare. Var jag född ibland dem? hade jag blifvit stulen af dem? Detta är en hemlighet, som jag aldrig lyckats genomtränga. Jag visste ej, huru gammal jag då var. Jag var mycket liten, men mitt förstånd var likväl tillräckligt utbildadt att jag både kunde förstå hvad jag såg och hörde, Bland sigenarne fanns en gammal qvinna, som hos mig injagade en djup förskräckelse. Jag var dessutom ej den enda, på hvilken hon utöfvade en dylik inverkan, Inom truppen vördades och lyddes hon af alla med en vidskeplig fruktan. En natt — denna natt skall aldrig utplånas ur mitt minne! — väcktes jag plötsligt upp utaf en af sigenarcheferna. Han befallte mig stiga upp och förde mig till ett tält, i hvilket brann en klar eld.