Göteborgsposten – 10 november 1860, sida 1

AR korallgrenen, rörde vid den med fingret och föll med ett skri ned på knä. Diana, som blef alltmera förvånad, skyndade till henne och sökte resa henne upp, men Aldah gaf henne med handen tecken att hålla sig afsides. — Lemna mig, sade hon med djup stämma, lemna mig. Jag ber! låt mig bedja! Diana drog sig förvånad tillbaka. Aldah låg under flere minuter qvar på knä famför bordet, med pannan lutad mot händerna, och tycktes ifrigt bedja. Slutligen steg hon åter upp, lutade sig ånyo öfver bordet och pekade på korallgrenen, sägande : — Diana, förtvifla ej längre! Vi skola bli räddade. — Huru? Hvad säger ni? utbrast ståthållarens dotter. — Jag säger, upprepade Aldah, att vi ej längre skola förtvifla, att vi böra förlita oss uppå Gud, ty här är beviset på, att han snart skall rädda oss från det förfärliga öde, hvaraf vi träffats. — Aldah!... är ni tokig, stammade Diana förskräckt, jag förstår er icke. — Kom! sade Aldah, samt tog Diana vid handen och drog henne med sig in i den grotta, der de förut varit.