Göteborgsposten – 10 november 1860, sida 1

och ha en herrlig och vidsträckt utsigt; de omgifvas af väl odlade åkrar, som höra till eremitaget, ehuru afkastningen endast användes för välgörande ändamål. Några af dessa eremitager äro helgade åt Hjob eller några af gamla Testamentets profeter; i ett, som ligger i distriktet Nehor, brinner en lampa för beständigt. De tjena äfven till lokaler för ett slags offentliga gudstjenster, som förrättas alla thorsdagar. Tidigare om aftonen få främlingar, till och med europger komma in. Då läses Koran, på det att skenet af muhamedanismen må bibehållas. Tallrikar med konfekt och torkade fikon stå på golfvet; föreläsarne lyckas ej fängsla uppmärksamheten, ty man talar helt ogeneradt och lifligt om hvardagslifvets tilldragelser. Några spatsera fram och tillbaka, andra sitta med korslagda ben på golfvet, och ingen låter den s. k. gudstjensten hindra sig från att skratta och prata. Först senare börjar deras ritus, men då måste alla främlingar och dschahels aflägsna sig; dörrarne tillslutas och alla vägar till eremitaget äro bevakade af väl beväpnade skiltvakter. Akkals utgöra ett slags frimurareorden, hvari äfven qvinnor få inträda; detta är besynnerligt nog, då qvinnan åtnjuter så föga anseende i Orienten. Innan de upptagas måste de genomgå en tioårig pröfvotid, hvarunder deras uppförande noga observeras och deras karakters fasthet och ståndaktighet underkastas mångfaldiga pröfningar. Om de bestått dessa, så få de besöka sammankomsterna i eremitagen, men blott dröja under första hälften af den hemliga gudstjensten. Först efter en längre pröfvotid få de anlägga den hvita turbanen, och de invigas sedan försigtigt i ordens mysterier. En fransman, som varit lady Esther Stanhopes följeslagare och som haft många tillfällen att vara tillsammans med akkals, gjorde sig mycket besvär för att utforska dessa mysterier. Efter attlänge ha umgåtts med en akkal, lyckades han attöfvertyga denne om att han kände sig vara omvänd, och att han önskade bli upptagen i det hemliga förbundet. Dagen och timman för invigningen utsattes. Vädret var ingengenting mindre än gynnsamt, men trotts storm och regn, hagel och snö, begaf den vwvettgirige fransmannen sig vid midnattstid på väg och vågade sig ensam in i bergspassen. Genomvåt och uttröttad ankom han till det uppgifna eremitaget en timma före soluppgången och fann till sin glädje den gamle akkalen färdig att mottaga honom. Han skulle nu införas i det hemliga sällskapet, då akkalen bad honom putsa den dunkelt brinnande oljelampan. Olyckligtvis gick detta icke bättre än att fransmännen släckte den — ett i akkalens ögon fruktansvärdt omen, som föranlät denne att återtaga sina löften och förklara att han under inga vilkor komme att intaga fransmannen i orden. Det enda, som man med visshet känner om drusernas religion, är att de dyrka sin religionsstiftare Hakim som ett slags halfgud och vänta hans tes