Göteborgsposten – 7 november 1860, sida 1

att säga henne, hvart han ämnade sig. Då begaf jag mig i min ordning på väg med Bernard, för att följa Reynold. Vi stötte tillsammans med honom på strandvägen. Oaktadt mörkret och stormen vidtogo vi der de noggrannaste undersökningar. Ungefär en linie från Föcamp, nära en skogsdunge, blefvo vi på den nedtrampade jorden varse spåren efter en nyligen försiggången kamp. Bland dervarande märken efter hästhofvar, kände jag äfven igen Humberts. Slutligen fingo vi i mullen reda på en fjeder, sådan som Humbert brukade bära i sin hatt. Fanns det några blodspår på marken? frågade häftigt den gamle. — Nej, herre; åtminstone sågo vi icke till några sådana; det häftiga slagregnet gjorde det dessutom omöjligt att noga kunna granska marken. — Vidare? — Vi följde omsorgsfullt de nämnda spåren. De från Humberts häst slutade nära dungen och förde tillbaka mot Fecamp igen. De voro fullkomligt synliga och man såg af deras oregelbundenhet, att hästen beröfvats sin ryttare och var alldeles fri. De andra hästspåren veko af till venster mot en skogsdunge, som låg nära vägen. Vid randen till denna dunge måste en ny strid ha egt rum; ty äfven der var marken