Göteborgsposten – 7 november 1860, sida 1

NERE ne i en lång queue afbida inträdet. Frun timmerna voro talrikast i den och en mäng herrar gingo i det fria och betraktade skön heterna gratis i den tillfälliga expositioner Slutligen ändades väntans timmar och Kunj Carl höjde sin stämma till uppläsandet a throntalet. Utom de vanliga goda sakern förekom i detta äfven en smula salt i dess ord: en del af de anslag hvilka jag för för svarsverket anser oundgängligen nödvändiga hafven J funnit eder nu icke kunna bevilja. Eljest hade de gode berrar och svenske mä: funnit sig vid många nyttiga och förträfflig förslags bifallande. Kyssningsceremonien gick bra och d underdåniga afskedstal, som ståndens respek tive ordförande hvar för sitt stånd och fö sin värdighet framsade, voro efter den gaml stilen och lyckade. Det brukar i dessa ta vanligen förekomma några grannlåter, egn: för hvart stånd och liksom emblemer tillkän nagifvande deras särskilda pligter och intres sen. Ridderskapet och adelns landtmarskall säger någonting vackert och ridderligt on kärleken till konung och fosterland och on hugen att draga svärdet för deras väl, erke biskopen läser några valda bönstrofer, bor gerskapets talman binder några penscer om kring handel och näringar och bondeståndet: påminner om de svenska danemännens hedei och värdighet samt rättframma politik. I de tal, som i går höllos, fanns kanske denn: gamla sedvanlighet icke så utpräglad son förr. I dem alla förekom deremot ett genom gående drag af vemod öfver att många frågor i anseende till de stridande intressena o. s. v icke kommit till lösning, om än å andra sidar åtskilliga lyckliga resultater blifvit vunna Nå, detta får man väl i allmänhet skylla på menskliga ofullkomligheten men kanske också en smula särskildt på det gamla machineriet i regeringslokomotivet, som är skulden til att vi komma så sakta fram. Erkebiskoper tycktes icke belåten med religionsfriheten i motsatts till den gamla ordningen, men han och presterskapet hade dock trott sig böra lyssna till K. M:ts förslag ängående en något förändrad ställning af de religiösa meningarnes anhängare i vårt fädernesland. Hans högvördighets forsäkran att presterskapet lemnar riksdagen med glad längtan att åter få sysselsätta sig med de angelägenheter, som åt dess omsorger äro anförtrodda betvifla vi. Nog finna prostarne sina riksdagspligter lättare och angenämare än att föra kyrkoboken och vara en ropandes röst i öknen, och umgänget med ståndsbröderna behagligare än det med mormoner och baptister. Biskoparne lemnade icke glada en rikdag, der man så litet uppskattat deras värde och kanhånda, när nästa riksdag gryr, befinnas de sjuka männer allihop. Nu är det slut. En god middag fingo de hemförlofvade för sista gången på slottet och så till vida skiljas de nog mätta och glada härifrån. Det är i sanning kungligt, det är stort att bespisa så många män på en gång, ty utom ståndsledamöterna få alla embetsmän i staden som hafva uniform infinna sig på sådana goddagar för att äta och dricka. För att göra sig ett begrepp om det hela beänke man blott att en afdelning af kongl. lottans matroser var uppkommenderad på yttre