Göteborgsposten – 5 november 1860, sida 1

hvarest han har byggt sin boning. Han tager afsked från sin koja och drager hän till andra trakter, för att uppsöka ewt ställe, som år mindre öde. Midt emot Stappen sågo vi en lång klippig kust höja sig; den atbröts af en enda bugt; men för öfrigt framstucko öfverallt de oregelbundna linierna af dess mångdelade topp. Det är denna ö, hvars yttersta udde bär namnet Nordkap. Man har benämndt den Magerö; men namnet Ökenö skulle passa ännu battre. I den öppna bugten, hvars namn är Gjestvar, finnes det dock ännu en boning och en köpman, den yttersta mot norden. Våra matroser kände vägen endast genom hörsägen, och vi styrde derföre än åt öster och än åt vester, spejande ötver allt efter en takresning, men vi sågo blott klippspetsar. Slutligen fingo vi sigte på masterna af ett ryskt skepp, som hade kastat ankare i ändan af fjorden, och vi ställde nu vår kosa mot detta. Vid sidan af skeppet låg en liten tråkoja, som användes såsom magasin, men förötrnigt intet annat; men litet langre bort såg man en blå rökpelare uppstiga bakom några med mossa och hafsväxter betäckta klippor. Det var köpmannens hus, en usel boning, i hvilken familjen hade jemkat sig tillsammans, for att skaffa litet plats för de resande. Vid sidan deraf stod en ännu sämre byggnad, i hvilken man dref handel, d. v. s. utbjod till salu några buteljer bränvin, ett par säckar mjöl, garn och lader. BEtt litet stycke derifrån såg man tvenne jordkojor, som beboddes af fiskare, men för resten var man rundt omkring omgifven endast af nakna klippor, vilda tjell och en mörk himmel. Ishatvets brusande var det enda, som afbröt den ökenaktiga stillheten. Om sommaren hitkomma tio å tolf ryska fartyg, ty här är god fiskfångst. De första fartygen ankomma i Juni, och de sista segla bort i September. När man undantager denna tid, så se Magerös åboer ingen främmande och höra intet ord från den bebodda verlden; den är tillsluten för dem. Böljan suckar vid deras strand, stormen ryter öfver deras hufvuden, och den långa natten insveper dem i sitt mörker. Då vi närmade oss boningen kom husmodern oss till möte med vånlig uppsyn och tvenne unga flickor med ljust hår och blåa ögon räckte oss handen och helsade oss välkomna. För dessa, till jordens yttersta gräns utkastade, enslingar ar den främmande, som ett fartyg hemtar till deras aflägsa kuster, icke en främmande; han är en kär gäst, som bringar dem en liten skymt af tif i den kalla ensamheten. När den goda köpmanshustrun frågade oss, hvad vi önskade, låg det ett uttryck af hjertlig godhet och deltagande i hennes blick, och då hennes två döttrar, Martba och Maria, logo emot oss med sina blå ögon och oskyldiga läppar, var det nästan som ora vi skulle varit deras bröder. Snart var det rum, vi skulle bebo, stäldt i ordning och en hvit duk lagd på bordet RE RER Fa Ras ARR EE