Göteborgsposten – 31 oktober 1860, sida 1

rn för storverk? frågar måhända någon, som kanske legat ifrån litteraturen en tid. Ja, ingenting annat vi veta, än några berätgelser ur Norges folklif och dess natur. Det låter ej mycket, det är sannt. Men det finnes dock vida, vida mera att njuta utaf i dessa 3 eller 4 häften, som innefatta hans litterära verksamhet, än i en Dumas, Fåevals, m. fl:s hundradetals volymer. När man tager ett af Björnstjerne Björnsons arbeten ihand, känns det som kom man från en qvaf, instängd luft ut i Guds fria natur, der allt andas så friskt, så stärkande och godt. Det väller en ström af poesi genom dessa enkla, man tycker nästan utan arbete hopkomna taflor, hvilka i de sannaste färger visa oss det norska folkets karakter, dess lynne och seder. I dessa Smaastykker finnes isynnerhet en berättelse, kallad En glad Gut, — Oyvind hedte han og gred, du han blev födt. Men alt da han sad opreist på Moderens Fang, lo han — hvilken ej kan undgå att på läsaren göra ett det angenämaste intryck. Den omrör endast, huru en husmans son sträfvar sig till att få en hemmansegares dotter; det är alltsammans, men denna handling är tecknad med nästan dramatisk pensel i sin anspråkslösa enkelhet — och man lägger ej bort boken, forrän man sett, huru det gått den glade Guten, om han får-sin käresta eller ej. — De öfrige bland dessa Smaastykker intagna arbeten äro Min förste Fortelling, Mellem Slagene (skuespil i 1 Akt), Ei faarlig Friing (ett farligt frieri), Faderen och Örneredet. Af dessa är Ei faarlig Friing skrifvet på Dölska eller norska folkspråket, hvilket författaren en tid, liksom flere af de unga norrmännen, ansett utgöra Norges grundspråk, som skulle med våld drifvas in på konstens område, för att man sålunda en dag måtte kunna berömma sig af att Norge har sitt eget, från fornfädren ärfdt språk. Att åter uppväcka detta, betraktades som ett bevis på patriotism och prisades öfver höfvan af de rusande entusiasterna. Denna sträfvan är på visstt sätt likartad med den i Finland, ehuru den dock ej har samma framgång, som fennomanien påstås kunna berömma sig af. Emellertid synes hr Björnstjene Björnson i En glad Gut redan ha återvändt till de bildades språk der i landet, som är närmast danskan. Denna återgång har varit till vinst för författaren ty hans stil har derigenom vunnit ett behag i formen, som t. ex Mellem Slagene och Ei farlig Friing alldeles icke här. Det förra af dessa tvenne alster företer ett visst koketteri uti att vara koncis, lakonisk, fåordig, hvilket ock gör, att man ofta alldeles icke begriper hvad författaren menar. Det är bra att icke prata för mycket, men man bör dock alltid tala redigt. Mellem Slagene är för öfrigt såsom dramatisk produkt icke af dem som i våra dagar vinner bifall, och förråder en ojemnhet, något haltande, omotiveradt i handlingen och en råhet eller grofhet i det hela, som mer än väl skulle behöfva litet touche. Den fornnordiska kraften, det vilda lynnet hos ber—— rr — — — -— rn