Göteborgsposten – 29 oktober 1860, sida 1

—— rn —— —— —.H— rn ——s.noennmuus nassa stod utanför och en mängd ansigten oro vända mot fönstren, men diktatorn hörde nappast något i sitt lilla rum. Förmaket var fullt af röda och grå rockar; endast nåra få svarta observerades deribland. Dörven till det lilla rum, der diktatorn uppehöll sig, öppnades då och då, så att man kunde uppfatta en skymt af honom. En intressant orupp fästade min uppmärksamhet; den utsjordes at Saffi och Crispi, Nicotera och Mignona. De sista två hade jag sett såsom anklagade inför domareskranket dag etter dag under Ferdinand II:s tid, och nu voro de här diskuterande och inverkande på sitt lands öde. Under det att jag talade med dem, hörde jag flera officerare, som slagit sig ned på sofforna i rummet, beklaga sig öfver partier och partigängare, och öfver neapolitanarne, som icke kunnat skaffa Garibaldi mer än 7,000 man, samt tillägga att det bästa vore att öfvergifva alltsammans och begifva sig hem. Sålunda förekom detta ställe lika mycket likt en politisk klubb som ett förmak för män stående under militärisk disciplin. Jag frågade hvad man i Palazzo Angri tänkte om frågan för dagen och erhöll följande svar: General Garibaldi anser att den allmänna omröstningen bör bekräftas genom en nationalförsamling; han gillar icke en oregelbunden omröstning, sådan som försiggick i Nizza och Savojen. Pallavicini samtyckte till ett sådans sätt att utröna folkviljan hvad beträffar Sicilien men icke Neapel. I följd häraf resignerade han. Här har ni både den ministeriela och den garibaldistiska uppfattningen af saken och kan derefter bilda er eget omdöme. Under det jag befann mig i palatset lät diktatorn kalla till sig en del nationalgardister och sade dem att han hört berättas att det påstods i staden att han vore böjd för republik, hvarföre han ville uppdraga dem att motsäga detta rykte. Hans trohet mot Viktor Emanuel hade icke börjat att vackla. När jag gick hade en liten trupp nationalgarde och en stark regnskur skingrat folket; i annat fall hade måhända stadens lugn blifvit stördt. Nu företogos några demonstrationer, facklor och fanor buros omkring och man ropade naturligtvis af alla krafter, men dervid stannade det. Starka patruller nationalgarde voro redo, men behöfdes icke, tack vare regnet. Den 13 Oktober. I natt, sedan jag slutat skrifva, började åter demonstrationer, och stora folkhopar begåfvo sig till det nationela enhetssällskapets byrå. Medlemmarne suto och diskuterade, men folket utanföre, som bar facklor och fanor, ropade Ned med Mazzini! Ned med Associazione Nazionale?,, och dess hållning var så hotande att medlemmarne nödgades begifva sig derifrån under folkmassans smädelser. Man är mindre förbittrad mot de högsinnade (?) fastän exalterade lederna än mot slöddret från provinserna, hvaribland många äro män utan värde, utan samvete och utan någonting att förlora. De aktningsvärdare såsom Mazzini (2), Libertini och Ricciardi drömma om Italiens enhet, hvilken de tro skadas genom piemontesarnes förkofran och deras eftergifter, under det att det stora flertalet af de liberala frukta att monarkiens