Göteborgsposten – 29 oktober 1860, sida 1

— Sanningen! Hvem känner den? jag ensam. Hvem skulle väl tro mig, om jag påstode, att La Chesnaye är en gammal sextioårig gubbe? Hvad bevis skulle jag väl kunna förete, om jag tillade, att denne man, denne påstådde grefve de Bernac är hans son? Intet! Hvad har jag väl sjelf för bevis? Aldahs uppenbarelser under sömnen och mina egna iakttagelser, det är sannt; men dessa iakttagelser härflyta endast från mig, de tillhöra blott mig. Hvem skall man tro, om jag påstår och de neka? Ah, Reynold har nog vetat intaga en ställning, der vi ej kunna nå honom. Pariserparlamentet, som i honom erkänt en ättling af huset Bernac, skall ej upphäfva sitt eget utslag, förrän man kan förete klara och osvikliga bevis. I Frankrike kan rättvisan ej bedraga sig; hon är ofelbar. Har han icke, istället för att fly, låtit med våld bortföra sig från don Pedros hotell? En person har blifvit tagen, som gifver sig ut för att vara kapten La Chesnaye. Vittnen känna igen honom. Dessa vittnen äro falska, jag är säker derom; denne föregifne La Chesnaye spelar en farlig roll, jag vet det; men hvad har jag för annat bevis att förete än min egen öfvertygelse? Hvarmed och huru skall jag kunna angripa denne man, denne grefve de Bernac? Den mur parlamentet rest genom sitt utslag är, så att säga, oöfverstiglig, och vi måste samla alla våra krafter för att kunna nedbryta