Göteborgsposten – 29 oktober 1860, sida 1

— — Ns—-—Aa——— -—-— K——A—kArnnoeson kas era. De begge opponenterna afgingo med amma jernvägstrain, ty äfven Crispi hade lagomål att anföra; han påstod att Pallaviini icke ville antaga nägra frivilliga etc. )iktatorn blef ond och antog Pallavicinis reignation, ty han har mycket vänskap för Orispi och ville icke uppoffra honom. Måinva rykten gingo i staden om hvad som jasserat och man visste icke hvad man skulle ro. Men morgonen derpå, d. v. s. i dag, com Garibaldi till Neapel och höll konselj, varunder alla ministrarne resignerade. När ag kom till den ministeriela byrån, fann jag utt der rådde stor uppståndelse. Man yttrade ut Mazzini och Saffi voro i fara, och om jag skulle tro allt hvad jag hörde, så förestodo oroligheter. En annan orsak till oenighet infördes, som jag vill återgifva på officielt språk : Ministeren har inlemnat sina afskedsansökningar under en konselj, hvari general Garibaldi presiderade. Ministrarne qvarstanna till dess deras efterträdare blifvit utnämnda. Förnämsta orsaken till denna resignation är, att, under det ministrarne önskade allmän och direkt omröstning samt derefter omedelbar annexation, så önskar generalen att efter den allmänna omröstningen en nationalförsamling skulle sammankomma för att besluta angående resultatet af omröstningen. Detta parti fruktar att det är en intrig af det mazzinistiska partiet för att kunna göra sina vilkor, som Viktor Emanuel måste gå in på innan De Begge Sicilierna tillfalla honom. Jag föreställer mig att republikanarne räsonera ungefär så här: Om vi gifva oss utan alla vilkor, så adjö med Rom, med Venedig och med italienska enheten! Jag lät emellertid icke nöja mig med att se den ministeriela framställningen af saken, utan ville, som jag plägar, äfven höra den andra parten samt begaf mig derföre till diktatorns palats. Jag såg genast när jag gick framåt att en jäsning rådde bland folket. Många hade fästat ett kort vid sina hattar, hvarpå lästes ordet Ja, hvilket visade att folket tänkte på huruvida Viktor Emanuel skulle bli deras konung eller icke. Det var ett öppet votum på förhand. Grupper af uppretade personer stodo här och der och diskuterade imbroglio. Jag stannade och talade med dem. Här, sade de, är en ny sida af frågan; fyra eller fem personer komma hit och ställa till denna oreda. De talade icke ett ord om de mate: rialier, som republikanarne ha att tillgå, om rojalisterna, som äro legio, om separatisterna, som äro icke fåtaliga, och om de indifferente, som i detta dåsighetens land likaledes äro icke fåtaliga. Om man räknar alla dessa tillsammans, så bilda de ett starkt parti, som förmår något under en energisk viljas led: ning, och alla skulle de lägga hinder i vä gen för Viktor Emanuel. I en annan grupp af mycket aktningsvärda och inflytelserika män sade en: Jag skall gå hem och hemta mina revolver, och en annan sade: Jag skall hemta min knit, — naturligtvis endas! ord, hvarpå neapolitanarne äro så frikostiga men dessa ord visade dock huru upprörde sinnena voro. När jag nalkades Palazzo An gri, hvarest diktatorn bor, hörde jag hand klappningar och vivarop, jemte Viktor Ema nuels och Garibaldis namn. En stor folk