Göteborgsposten – 29 oktober 1860, sida 1

densamma. Denne Reynold är en riktig demon. Då vi angrepo La Chesnayes band, befriade vi äfven med samma den falske grefven och hans kamrat, baronessan. Detta är ovedersägligt för alla andra än oss. Han beklagade sig nyss öfver den likhet, som förefinnes mellan honom och La Chesnaye; och han hade i allas ögon rätt. Han går och gäller för att vara offer, han, som sjelf är chef för det förfärliga bandet; men ännu en gång, hvad bevis kan jag väl framlemna, hvarpå vi skulle kunna stödja vår anklagelse. — Ni har rätt! sade Mare med en suck. — Betänk, min gosse, återtog Van Helmont, att ni måste låta er häftiga och ädla ifver hållas tillbaka af min erfarenhet om menniskorna och förhållandena. Den hemlighet, som omgifver denne man, är hittills endast känd af er och mig. Sjelfva Giraud är ännu icke säker om någonting. För att kunna meddela rättvisan hvad vi veta, behöfva vi bevis, som dessa banditer lemna sjelfve. Nåväl! dessa bevis skola vi ha, och tortyren skall framtvinga af fången en bekännelse om sanna förhållandet. Tror ni då icke att jag brinner lika mycket af otålighet som ni! Ni vill återtaga ert namn och jag vill rycka min dotter ur händerna på dessa uslingar! O, Aldah! Aldahl!... Lefver hon eller är hon död? — Hon lefver: hon lefver! Tro mig, vi skola befria henne! sade Marc och tryckte den