Göteborgsposten – 26 oktober 1860, sida 1

NN — —-— -— ODHE håret hade blifvit ännu gråare, ansigtsdragen något slappa och läpparne färglösa. Hans kropp hade böjts genom mödor och vakor, och hans själ marterats af de mest frätande lidanden. Han var sorgklädd, men hans sorg syntes ännu mera i hans ansigte än på hans kläder, och det var omöjligt att betrakta den stackars Dianas olycklige far, utan att känna sig beherrskad af en känsla af medlidande och deltagande. Baron de Grandairs manliga och stolta skönhet hade ännu mera ökats under dessa förflutna månader. Hans lifliga och eldiga ögon voro djupare och mera glänsande än förut. Hufvudintiycket i hans ansigte vara mera hotande är lugnt, och ådrorna på hans panna förrådde hjernans oafbrutna arbete. Hans hand kramade konvulsiviskt handttaget till värjan för hvarje gång hans blick träffade den grupp, som stod vid kaminen. Vid dörren satt Giraud med sänkt hufvud och dyster panna. Han tycktes ha blifvit tio år äldre och hans ljusa hår hade grånat, sedan vi lemnade honom döende utsträckt på golfvet hos spanske ambassadören. Nära intill Giraud befann sig Richard, sergeant hos ståthållaren af Paris. Han var sig alldeles lik.