Göteborgsposten – 25 oktober 1860, sida 1

Alla de närvarande utstötte på en och sam ma gång ett skri af förvåning, häpnad och fruktan. — La Chesnaye! mumlade man med ett slags vidskeplig bäfvan. Den nykomne var verkligen den beryktade kaptenen. Det var hans långa, svarta, orediga hår, hans ovårdade skägg, hans stora ögon med den djupa örnblicken. Han bar sin svarta sammetsdrägt och långa röda kappa. Hans blottade ansigte förrådde djerfhet och styrka, och hans blick for med ett slags förtrollande kraft snabbt öfver församlingen, som tycktes nästan träffad af åskan vid denna så alldeles oväntade syn. — La Chesnaye! upprepade hopen. — Ja! ropade kaptenen med sin genomträngande stämma, det är jag! det är just jag! Det är La Chesnaye! det är han, som ni förr så fegt förrådt, det är han, som ni lofvat befria, kortligen, det är han, som man skall hänga om en qvart midt i bland denna lumpna massa, som nu tjuter derute af otålighet. TIL. Huset vid Salutorget. Tjufvarne betraktade hvarandra med stigande förvåning. De trodde synbarligen ej på verkligheten