Göteborgsposten – 24 oktober 1860, sida 1

— AA AAA AS j öfverlemna honom åt sina förföljare? Belöningen var stor, men han hade förr i tiden skaffat oss så många goda fynd, och kunde ännu vara oss till stor nytta ... jag visste ej riktigt huru jag skulle bete mig, då jag kände att någon plötsligt grep mig i armen. Det var Camfålon. — Kom! sade han och drog mig med sig. Jag följde honom. Vi sprungo och kommo snart in i lunden. Ståthållaren låg dold der med alla de sina. — Till vapen! hviskade Camåeleon sakta. — Varen uppmärksamma! . .. upprepade ståthållaren. Alla polissoldaterna ställde sig i ordning och de andra togo plats i första ledet. Främst höllo sig dock den unge adelsmannen och sergeanten. De voro också de otåligaste, det försäkrar jag. — Cemålon hade fört mig dit af fruktan att jag skulle varna La Chesnaye. Jag förstod nog, att man misstänkte oss och uppmärksamt bevakade oss; men då jag icke haft tid att tillropa honom någon varning, så var jag naturligtvis oförvitlig, och man kunde ej förebrå mig någonting. Vi hade icke varit mer än fem minuter i lunden, då vi fingo se en svart massa komma emot oss: det var La Chesnaye med sin trupp.