I Lyckliga utvalda eller sjelfvalda medborgare pax vobiscum! Vi läsa påfvens tal till sina consistoriale och ömka oss öfver hans betryckta ställning Det är icke mer den skärpa som rådde bannlysningsbullan, påfvens röst mattas oci Europas både kristliga och icke kristliga mo narker höra icke mycket på hans uppmanin gar. Undras om han menar med fadermör dare detsamma som vi i dagligt tal. Då ä det åtminstone icke en af den moderna, ned fällda sorten, utan som förr styf och spetsig Juppstående och hotande. Får hans helighe densamma på halsen, hur skola då det påflig: skapuläret och stolan taga sig ut, och hvar tröstande uppenbarelser skola väl klappan darne i den lediga stolen meddela? Det ä synd om påfven och denna är den enda sync för hvilken han icke sjelf kan gifva absolu tion. Må vi dock icke bekymmra oss i onö dan, utan följom hellre med vårt deltagande Garibaldi, som med sina besaglieri ordnar det splittrade Italien till ett enda helt och hen Blondin som med silfverskodda styltor vandrar trygg på ett snöre öfver Niagara Begge äro de stora män och Gud vet hvilkas mod är störst; det kan icke vara otillbörligt att tala om dem på samma gång, om än den ene gör på allvar hvad den andre blott gör för roskull. Garibaldis tåg genom Italien kan väl liknas vid ett snöre, spändt öfver afgrunder: despotismens öfvervunna makt brusar i kufvadt raseri under hans fötter, och bland dem som hålla i spännlinorna äro säkert icke alla att lita på. Det behöfs äfven för honom kanske blott ett felsteg och spektaklet är slut, såvida icke han liksom Blondin efter ett litet sanfvande reser sig upp igen i förnyad kraft till den åskådande verldens förvåning och jubel. Den här jemnförelsen är dock som de flesta förhatlig, ty om möjligtvis herr Blondin är en anka, så är Garibaldi bestämdt en örn, hvars flygt är djerfvare än någons och hvars fåglalåt icke är förstådd, ej ens af diplomater. Hur skall denna örn taga sig ut bland de andra örnarne i det europeiska menageriet, ty förmodligen komma de ihop en gång? Då det icke kan gå för sig att så snart få hit universitetet från Upsala eller inrätta ett eget för hufvudstaden, så har en enskild person i upplysningens intresse foretagit sig att samla aktier till ett läsekabinett, som jag tror skall heta Atheneum och blifva beläget vid Gustaf Adolfs torg nära Muserna och nära den furstlige litteraturidkaren och beskyddaren. För 25 rdr rmt får man der hela året läsa alla landets tidningar från Piteå till Ystad, det stora Aftonbladet och Hvad nytt, i Ekesjö, liberala, konservativa, skandalblad och andligt sinnade tidskrifter. Och så de förnämsta utländska nyhetsbringarne i åtskilliga språk och i diverse politiska färger. Här är väl behöfligt att hafva tillgång till en sådan läseinrättning, ty hittills har man endast funnit landsortsbladen och några utländska på ett par sweitzerier, såvida man ej varit med