Göteborgsposten – 22 oktober 1860, sida 1

a — ——— — ven menaderna eller teatern, för att tilldraga sig publikens uppmärksamhet och komma folk att tala om sig, ja han sökte tillochmed utbreda ryktet, att de dåvarande makthafvande i Frankrike fördrifvit honom, emedan han genom sin likhet med Napoleon alltförmycket erinrade folket om den älskade landsflyktige kejsaren. Åtminstone hade han i Lille tillkännagifvit en konsert på följande sätt: En olycklig likhet med en viss person tvingar mig att gå i landsflykt; jag gifver dock innan jag lemnar mitt sköna fädernesland härstädes en konsert ete. Samma annons lärer äfven innehållit andra charlatanerier, såsom: Jag kommer att exeqverera den ryktbara concerton i essdur af Viotti, hvilken förskaffat mig namn af fiolens Alexander. I ett rekommendationsbref, som Roucher gaf Spohr till en adelsman i Lille, och hvilket denne sedermera visade honom som ett kuriosum, hette det efter en karakteristik af Spohrs spel: med ett ord, om jag sjelf, såsom man påstår är fiolens Napoleon, är Spohr dess Moreau. — Då samme Boucher under en konsert tyckte sig ej rätt hafva lyckats i en passage, upphörde hän plötsligt midt i spelet och ropade, utan att fästa afseende på de ackompagnerande, till sig sjelf: ,Detta gick icke bra, allons Boucher, börja på nytt igen! — Högst komiskt lärer slutet på en af hans konserter varit. Han spelade till slutnummer en rondo af egen komposition, hvilket i de sista takterna hade en improviserad kadens. Under repetitionen bad han de ackompagnerande dilettanterna att vid sluttuttit falla in mycket kraftigt och tillade att han genom en stampning med foten skulle gifva dem tecken, då detta borde ske. När slutnumret började var det redan sent, så att dilettanterna troligen längtade efter sin supå. Följden häraf blef den, att då kadensen, i hvilken Boucher ännu en gång upprepade alla sina konststycken, tycktes aldrig vilja taga slut, lade några af ackompagnatörerna sina instrumenter tillbaka i deras lådor och smögo sig bort. Detta exempel verkade så smittsamt att hela orkesterpersonalen inom få minuter var försvunnen. Boucher, som under hänförelsen af sitt spel ingenting hade märkt, höjde under början af sin slutdrill på foten, för att redan på förhand göra dem uppmärksamme på det aftalade tecknet. Då han nu ändtligen gaf detsamma, var han fullkomligt viss på sin framgång. Man tänke sig derföre hans förvåning, då han utom sin egen hårda stampning icke hörde ett enda ljud. Förskräckt vände han sig om och såg nu att han stod alldeles ensam. Publiken åter, som sett denna tilldragelse förberedas, utbrast i ett skallande skratt, i hvilket Boucher, så förarglig händelsen också var, måste deltaga. Medan Spohr och hans hustru gjorde öfverfarten från Calais till Dover var vädret så stormigt att samtlige passagerarne af sjösjukan försattes i ett högst bedröfligt tillstånd. Andtligen hann man fram till engelska kusten, men ett nytt missöde väntade här. Man kunde nämligen tillfölje af ebben icke ingå i