Göteborgsposten – 20 oktober 1860, sida 1

— omi 7 122—— -—— sådana, som varit införda i utländska tidningar, verkat mycket godt härutinnan, ehuru de varit misshagliga för svenskarne. Men låtom oss återkomma till Göteborg, som vi lemnade under hernhutarnes inflytande, med hvilka såväl allvarliga prester som lekmän af den lutherska kyrkan stodo i nära förbindelse. En stor förändring har inträffat sedan dess. För omkring tjugo år sedan insmög sig schartauanismen derstädes. Ett af dennas utmärkande drag var en djup afsky för hernhutare, föranledd af en obehaglig personlig erfarenhet, som bekantskapen med en person af denna sekt, gifviv Schartau sjelf. Det är betecknande för schartauanerna, att i följd at denna enda omständighet de känna en obestämd afsky för alla hernhutare. De senare hade en mycket god skolai Göteborg, hvåri alla de bästa familjernas döttrar uppfostrades. Denna skulle bringas till undergång. Detta var lättare sagdt än gjort, ty den åtnjöt mycket allmänt förtroende. Men småningom undergräfdes den genom predikningar, insinuationer och öfvertalanden. Sedan skulle församlingen upplösas, och äfven deri ha schartauanerna lyckats i det närmaste. Få af dess medlemmar finnas qvar. De ödmjuka, fridsamma hernhutarne ha förföljts och jagats af dem, tills saken kom till denna punkt. Men en annan makt reser sig nu upp mot schartauanernas despotism. Den bryter fram som en ny, mäktig källa, den der inga menniskokrafter kunna hämma. Den skall med tiden vattna det torra landet rundtomkring och komma äfven de schartauanskå planteringarne att blomstra. Vi hoppas att om några år äfven der missionsarbete skall börjas och att Herran icke älltid skall behöfva fråga: Hvad har du gjort för dina hedniska bröder? Hvad har du gjort för de stackars hedningarne i syndens och eländets hem, de der icke komma till edra kyrkor och höra på Schartaus predikoutkast? Och att han ej skall få höra er, schartauaner, svara: Herre, vi blånda oss icke i hvad som ej angår 0ss, vi gå icke dit vi ej äro kallade. Vi böra icke gå till folket, utan det bör komma till oss, Detta är ett af deras favoritpåståenden. En enda söndagsskola har funnits i Göteborg under tolf år och några få små klasser här och der i enskilta hus. Denna vinter ha tvenne andra stora inrättats. Den ena ledes af en ung adelsman, som egnat sitt lif åt den inre missionen, och som, jemte sex eller sju biträden, undervisar nära hundrade barn. En annan söndagsskola har öppnats af en ung fru, känd såsom öfversättarinna af The Faithful Promiser, Minestering Children och åtskilliga andra goda böcker på svenska. Hon har samlat omkring sig femton eller sexton unga flickor, som alla intressera sig för saken, och de undervisa ett stort antal barn. Flera andra skolor växa upp i stadens förstäder, åtskilliga sammankomster hållas, hvaraf några äro arbetssammankomster för missionsändamål och andra blott och bart religiösa konventiklar. Många kristna börja känna, att de icke behöfva låta någon menniskå eller något parti tyrannisera sig. Att vara fri i Kristus är att vara verkligt fri och isynnerhet ega frihet att verkställa hans befallningar. Domprosten i Göteborg, den förträfflige och vältalige d:r Wieselgren, som