Göteborgsposten – 13 oktober 1860, sida 1

hastigt ryggat tillbaka, betraktande hvarandra med öfverraskning och missräkning, med vrede och otålighet. Då de fingo se kaptenen i sin röda kappa, hade de dragit sig ytterligare tillbaka. Främlingen hade gripit tag i kolfven till en pistol, som han bar dold under sin långa rock, och sergeanten hade lagt handen på värjfästet. Begagnande sig af det genom kaptenens frikostighet uppkomna tumultet, hade de hastigt kastat sig in i en af de mörka vråarne på platsen och tryckt sig nära intill en mur, i hvars skugga de nästan alldeles försvunno. De hade fått en god plats, hvarifrån de kunde se allt som tilldrog sig utan att sjelfva bli sedda, hvarföre de ock stodo alldeles orörliga och icke ens vexlade ett enda ord. La Chesnaye, som ej lemnat någon uppmärksamhet åt dessa båda personer, stampade på tunnan med foten och höjde harden, utropande: —Tyst! Denna starka, genomträngande och klangfulla stämma hördes af alla. Tjufvarne lydde och reste sig genast på en gång upp. Tvisterna upphörde, armarne sänktes utan att slå till eller höjdes utan att hota, ederna stannade i strupen, hvarochen teg. En djup tystnad rådde på platsen.