kunde mycket väl hända att det vore en arab, som ville lömskt angripa jägaren, för att bemäktiga sig hans vapen. Bombonnel gjorde sig derföre i ordning att på lämpligt sätt mottaga honom om han vågade börja leken. Men han misstog sig; det var en panther, som, begagnande sig af terrängens ojemnheter och skuggor, smög sig dit. Plötsligt, snabbare än blixten, hade han störtat öfver geten, innan man ens sett att han gjort något språng. Geten sjönk naturligtvis till marken, men han lät henne åter resa sig och höll henne mellan sina väldiga tassar och såg på henne utan att krossa hennes hufvud, såsom panthrar eljest göra strax. Han släppte henne, tog åter fast henne, och släppte henne ännu en gång och lekte med henne som katten med råttan. Hans sida var vänd mot Bombonnel, men denne väntade med återhållen andedrägt för att kunna sigta mot hufvudet. Men då han icke fick tillfälle dertill, blef han otålig och sköt på måfå. Röken efter skottet hade icke skingrats, när panthern rullade ned tätt förbi honom och ryckte med klorna bort en del af busken men lyckligtvis utan att se jägaren. Med ett rysligt tjut störtade han ner i klyftan och rörde sig icke mera. Full af otålighet afvaktade Bombonnel gryningen. Araberna infunno sig omkring tjugo till antalet, och hela sällskapet steg nu ned i klyftan, hvars sluttning rofdjuret färgat med sitt blod, men längre ned blef den så brant och ovägsam, att man upphörde att söka vidare, isynnerhet som det är lifsfarligt att nalkas en sårad panther. Man åtnöjde sig med att kasta stenar i klyftän, men ingen rörelse förnams. Fjorton dagar derefter, då Bombonnel redan befann sig i Algier, lemnade man honom en af djurets tassar. Han bevarade denna trofå såsom ett minne af ett jagtäfventyr, hvarunder hans lif varit 1 största fara. Om panthern blott kommit litet längre in i busken, hade han ryckt honom ned i klyftan, och då hade Bombonnel varit förlorad, ty. begge pantherns tassar voro oskadade, och han lefde helt visst ännu en qvart sedan han blifvit träffad. Från den stunden beslöt Bombonnel att endast sigta på pantherns hufvud. En annan gång var han ännu närmare döden. Stammen Ben Assenatt hade anmodat honom att bistå dem emot en gammal panther, som oroade hela trakten och till och med dödade kameler. Med anledning häraf låg han icke mindre än trettiotre nätter i bakhåll för odjuret, utan att det lyckades honom råka det. Han, förlorade då tålamodet och for åter till arrendegården Corso, der han stämt möte med prefektens brorson. Men dit kom ett arabisk bud med den underrättelsen, att panthern just nu släpat bort en get i herdens åsyn och fört den till en klyfta, der han visst ännu vore att finna. Denna notis uppeggade pantherjägarens ifver så att han, trots det dåliga vädret och mörkret, begaf sig på väg i förlitande på månen, som skulle gå upp kl. tio. För att vinna tid för