Göteborgsposten – 13 oktober 1860, sida 1

——N EE EEE OEI Utan att synas det ringaste rörd, förvånad eller förvirrad af alla dessa tecken till vänskap och beundran, stoppade La Chesnaye nu båda händerna i sina byxfickor och drog dem tillbaka, rågade med cus i guld, små och stora hvita (ett franskt mynt), spanska pistoler och engelska rosenobler. Derpå strödde han denna frikostiga skänk omkring sig bland massan och utropade: — Tjufvar! Sen här La Chesnayes helsning! Han upprepade fyra gånger samma manöver, som naturligtvis helsades med den mest frenetiska glädjeyrsel af massan som slogs om myntstyckena med raseriet hos glupska och uthungrade vilddjur, då de få korn på ett offer, som de vilja bestrida hvarandra. XIII. La Chesnaye. La Chesnaye såg med den cyniske filosofens ostörbara lugn ned på den krälande massan, hvars mest djuriska passioner släpptes lösa vid blotta anblicken af det förföriska guldet. Hector och recipienten hade dragit sig afsides, föga belåtna med att finna sig indragna i denna smutsväg. Vid ljudet af namnet La Chesnaye hade de