Göteborgsposten – 12 oktober 1860, sida 1

astiskt, kejsaren behåller sin fryntliga min; nickar några gånger till dem, som hålla tal, men ropar äfven högt till kusken Allons! allons! Och utan att vidare bekymra sig om emottagandet lutar kejsaren sig baklänges, vagnen far genom porten, folket stömmar efter, vivatropen fortfara men äro icke synnerligen starka, och så är hela uppträdet forbi. Vi fingo knappast tid att se hvilka som sutto i de andra vagnarne. Så snart jag fick se Napoleon III, insåg jag hvarför intet af de cirkulerande porträtterna förmått uppfriska det ursprungliga minnet af honom. Det karakteristiska hos honom ligger till största delen eller helt och hållet deri att han är blond. Hår, mustacher och polisonger stöta i rödt; de äro lätt gråsprängda men afgjordt blonda; under det att på alla porträtter af kejsaren hår och skägg äro mörka och ansigtet har skarpa skuggor. Härigenom ha de alla men isynnerhet fotografierna fått en italiensk anstrykning, som ej återfinnes hos originalet och som förminskar likheten. Napoleon III tyckes vara en yngre blond broder — af engelsk ätt på mödernet — till den brunette, sydländske Napoleon III, som Winterhalters, Bontibonnes Geromes porträtter och Disderis fotografier återgifva. För öfrigt är hans utseende gänska fordelaktigt; han år fyllig utan att vara fet, ser frisk ut och har utmärkt vacker hy samt fina och välbildade anletsdrag. Och, såsom jag fann längre fram, då jag hade tillfälle att ännu noggrannare betrakta honora, han liknar mera en flegmatisk engelsk gentleman i marskalksuniform än en fransman af Cavaignacs slag. Hvad partilidelser kunna förblinda och göra sina falska uppfattningar allmänt gängse! Alla dessa engelska och tyska karrikatyrer och tidningsskildringar, alla dessa kejsarens franska motståndares qvickheter ha så vanställt honom att vi göra oss ett fullkomligt falskt begrepp om honom, tills vi få se honom. Karrikatyrer hålla sig mest vid likheten mellan menniskans och djurets fysionomi, och liksom man merendels framställde Ludvig Philip som ett päron, så har, alltsedan Mirecourt talade om den melankoliska papegojan, Napoleon III afbildats med papegojfysionomi. Och dock har dertill icke funnits något skäl, ty hos honom finnes icke något spår af det skarpa, krokiga papegojnäbbet eller at de runda linier, som utmärka fogelns fysionomi. Vill man likna honom vid något djur, så erinrar ansigtet med den tjocka och långa obetydligt böjda näsan, de breda kindknotorna, ljuslättheten och det något sömniga men ständiga leendet om fysionomien hos ädlare fårraser, såsom den hos väduren eller lamadjuret. Kejsarinnan kunde man deremot icke betrakta utan fasa. Denna dame, hvars figur är ingenting mindre än majestätisk, ser icke blott gammal ut utan är så mager, att hennes skarpa, spanska miniatyransigte med do spetsiga dragen, de fint tecknade ögonbrynen och de tunna läpparna göra ett sorgligt intryck på åskådaren. Det låg någonting ängs