Göteborgsposten – 12 oktober 1860, sida 1

vändt honom ryggen, enär det icke var synnerligen markeradt och väl ingen anade hvilken roll denne man, som sökt uppnå sitt mål enom så dåraktiga konspirationer, omsider skulle komma att spela i verlden. Tvenne omständigheter erinrade jag mig dock mycket väl, och det var att prinsen icke hade ett spår af likhet med sin store farbrors antikt skurna kejsarhufvud, och att han förekom mig icke blott onapoleonsk utan äfven icke fransk, då dock de gängse porträtterna förete ett afgjordt franskt ansigte. Dessa betraktelser afbrötos plötsligt genom några signalskott. Man ordnade sig, tystnade och blickade mot slutet af spaliern, som tycktes förlora sig på öppna fältet. I skarpt traf kommer en silfverbroderad förridare, som svänger sin korta piska och saluterar med den. Derefter följa några stora, tillslutna fouragevagnar, på hvilkas kuskbockar och tak icke blott livrutan äfven civilklädda karlar samt några fruntimmer sitta; så kommer en öppen omnibus med herrar och damer och slutligen en täckvagn, som håller stilla. Ur denna stiger en guldbroderad embetsman, som bär en portfölj och inlå ter sig i ett förtroligt samtal med mairen och gensdarmerna. Sedan fouragevagnarne rullat in i staden utan att något vidare kommit efter, upplöste sig publikens spända väntan i ett gladt skratt. Åter förflöt en fjerdedels timma. Då hördes en ny signal, och innan man hunnit återigen rangera sig kommer åter en silfverbroderad förridare, följd af en trupp lifgarde och gensdarmerie till häst. Herefter komma fem å sex stora tvåspända, öppna berlinervagnar, alla af samma fason, mörkgröna, utan guldsirater och med tvenne icke mycket kejserligt klädda betjenter bakpå. 1 hvarje vagn finnas fyra personer med generalsuniformer och guldbroderade kepis. I den första vagnen sutto helsande till höger en man i generalsuniform och till venster en dame i florentinsk hatt med rödt pannsmycke; gentemot detta par sitta tvenne andra höga militärer. Det är kejsaren, kejsarinnan, general Fleury och en adjutant. Vagnen far långsamt genom den nu tätt sammanpackade folkmassan. Jag ser kejsaren tydligt tre steg ifrån mig och betraktade honom noga. Han lyfter alltjemt sin guldbroderade kåpi, och som jag står högre, ser jag äfven hans prydligt benade silkeslena hår. Han helsar alltjemt icke blott fryntligt utan med ett verkligen förtrollande, hjertligt leende, som förbluffade oss alla. Han såg uppmärksamt på oss främlingar, som stodo på en bänk, och helsade på oss, dock utan att fixera någon serskilt. Vagnen håller stilla vid äreporten, betjenterna springa ner, mairen, en prest och ännu en tredje person hålla tal, kejsaren böjer sig framåt mot dem till höger, under det att kejsarinnan fortsätter att helsa till venster, och alla ropa: Vive Pempereur! Vive Vimperatrice! Alla ropa men icke passioneradt, icke öfverljudt, mera vänligt och gladt än entusi