Göteborgsposten – 10 oktober 1860, sida 1

mål, då det plötsligen halkade undan honom. Han hade velat köpa sitt folks kärlek och tacksamhet genom skenreformer; när det fordrade en verklig genomgripande förändring af statsförfattning och institutioner, så blef det slut på det goda förhållandet. Pius for till Gaeta och Rom blef en republik. När Pius återkom till den eviga staden var han väl icke förändrad till sitt yttre men desto mera till sin karakter. Hans hjerta hade hårdnat under den tid han tillbragt i landsflykt; hans lynne hade blifvit vresigt, och en hårdnackad envishet hade efterträdt hans fordna vekhet och tillgänglighet för nya intryck. Hans religiösa uppfattning hade blifvit dystrare och mera fanatisk, ja, hans svärmeri urartade så långt, att han blef en visionär af det ömkligaste slag. S:t Filomena lär vara hans Egeria; det säges att hon nattetid besöker sin skyddsling i Vatikanen och meddelar honom råd, som troget efterkommas. Att dessa uppträden hafva en naturlig förklaringsgrund, inser man lätt. För öfrigt hade Pius blifvit fattad af de mest öfverdrifna föreställningar om sin höga ställning såsom gudomens representant här på jorden ; med krampaktig ifver, närd af ständiga tankar på ett nära förestående martyrskap, hakade han sig fast vid sin påfliga värdighet och betraktade hvarje försök . att förmå honom till liberala koncessioner nära nog såsom ett sacrilegium. Af denna sinnesstämning betjenade kardinal Äntonelli sig med satanisk skicklighet för sina afsigters genomdrifvande. Han förstod att leda påfvens tankar i den kanal, han önskade, och blef snart den, som dikterade de apostoliska besluten. Han omgaf den stackars vilseförde mannen uteslutande med personer, som voro egnade att nära de falska föreställningar om saker och förhållanden, som utgjorde grundvalen för Antonellis olycksaliga välde. Den förnämste af dessa är påfvens magglor duomo, monsignor Borromeo. Man måste tacka Försynen att denne man kommit i verlden först i det nittonde århundradet, ty hade han lefvat under intoleransens gyllene dagar, hade han gått längre än sjelfva Torquemada i förföljelser mot olika tänkande medkristna. Han försöker ännu, så mycket omständigheterna det medgifva, att spela storinqvisitor, och ve den olycklige, som blir offret för hans vilda religionsnit! England representeras i det romerska hofvet af monsigfrån Talbot de Malahide — en öfverlöparo nor den engelska kyrkan till katolicismen. Han eger icke en tillstymmelse at det sansade omdöme, som man vanligen tillskrifver hans landsmän; det låter på honom som om England vore färdigt att följa hans exempel och kyssa den påfliga toffeln. Men den inflytelserikaste mannen, näst Antonelli, i påf vens omgifning är monsignor Merode. Denna herre är en komplott fanatiker — nära nog vansinnig men dock med en släng af prestlist. Han var först militär, men ingick i det andliga ståndet, i följd af det djupa intryck en sorglig tilldragelse gjorde på honom. Han