Göteborgsposten – 10 oktober 1860, sida 1

IX. Hector. Van Helmont förblef lugn och beslutsam stående på det skyddande bordet. Hans ögon flammade af en feberaktig eld, men det föraktfulla hånlöje, som var honom så eget, hade icke försvunnit från hans läppar. — Ah! utbrast han hastigt med skarp och genomträngande stämma, liksom hade han trott, att hans ord kunde höras, ah! ni har kallat elden till hjelp, för att omöjliggöra upptäckandet af er skändliga hemlighet. Men denna hemlighet är såsom salamandern, han bekämpar lågorna och utgår segrande ur striden! Dödstimman har ännu icke slagit för Van Helmont, mina vänner! Han ryckte härvid häftigt af sig sin långa indiska rock, löste upp sin lifgördel af mångfärgadt siden, slet med ett enda tag af sina vida österländska benkläder och stod der nu klädd i