Göteborgsposten – 10 oktober 1860, sida 1

NN 022e H1(w1001-0D--FÖLL 65555 BB --x —-— en tätt åtsittande drägt, som var tillverkad a detta mineraliska, men silkesmjuka ämne som al kemisterna kallade salamandersväf, hvilket ha den egenskapen, såsom man vet, att icke angri pas af elden. Van Helmont lemnade nu bordet, gick snabb igenom lågorna med kapuschongen hopdragen öfver ansigtet och kom till den sal, som stod förbindelse med klosterruinerna. En suck, en af dessa belåtenhetens suckar som undslippa äfven den modigaste ochstarkastc menniskas bröst, då hon öfvervunnit någon stoi fara, framträngde ur den lärdes strupe och hans blickar höjdes mot salshvalfvet med ett uttryck af tacksamhet för himlens nåd. Han trodde sig vara räddad... Med ett par språng uppnådde ban trappan, som förde till den lilla gården. Han gick tre steg utför, stannade och skyndade hastigt åter upp igen. Äfven der reste lågorna framför honom sin eldmur. Branden förtärde klosterruinerna, liksom den gjort med huset vid gatan Vicilles-Etuves; Van Helmont befann sig bokstafligen taladt, mellan tvenne eldar. Denna gång aftvingade faran honom en åtbörd af modlöshet: han trodde sig vara utan