Göteborgsposten – 5 oktober 1860, sida 1

jag ej skänker honom ett ord, som kan innebär: hopp. -År han kär? — Mycket. -— Ått du inte talat om det! — Det kan man väl veta gissa. Om don Pe: dro icke voro betagen i er ödmjuka tjenarinna, mir bästa herre, fortfor Catherine med ett skämtsamt leende, skulle han ej heller anförtrott mig nyckeln till vapenkabinettet, som är intill blåa salongen, för att, om jag så önskade, hvila mig litet, utan att befara bli störd, och till och med byta om kostym, ifall det så skulle falla mig in. Detta vapenkabinett står dessutom, såsom ni vet, på en sida i förbindelse med de inre rummen och på den andra med utgången till trädgården. — Du har denna nyckel! utbrast Bernac med glädje. — Tst! inte så högt ...Se här är den! Catherine tog fram ur sin barm en liten nyckel af ciseleradt stål, som hon bar hängande i ett blått band på halsen. Grefven ryckte den hastigt till sig och böjde sig derpå ned öfver baronessans lilla hand. — Om mitt hjerta vore fritt, tror jag att jag skulle älska dig ända till galenskap! hviskade han och kysste de små hvita fingrarne, hvilka han tryckte med erkänsam, värma