Göteborgsposten – 3 oktober 1860, sida 1

slags kapuschong, snarlik en munks, hvilken mycket väl kunde ersätta masken, som han likväl bar i handen. — Jag heter baron de Grandair, tillade den unge mannen. Giraud bugade sig för att tacka för den ära, som honom vederfors, men hans ansigte och åtbörder uttryckt? med samma den okunnighet, hvari baronens ord höllo honom. — Ni känner mig således icke? fortfor den unge mannen. — Jag har ej den äran, nådig herre. — Det är märkvärgigt! ...jag skulle likväl ha kunnat svära på, att jag redan förut sett er och talat med er... Men jag bedrager mig helt säkert. Giraud bugade sig åter. — Men hvad heter då ni? — Giraud. — Giraud ? — Ja, nådig herre. — Giraud! . . . upprepade Marc och spratt. plötsligt till. — Nå, baron! Hvad fan dröjer ni? — Kom då, min vän! tillade markis d Herbaut, som redan liksom chevaliern gått halfva trappan uppför och trodde sig vara följd af de Grandair. — Här är jag, mina herrar! svarade denne