Göteborgsposten – 29 september 1860, sida 1

— — os a ee ren af det svenska statsskicket, denne konung som icke blott kallades, men förtjenade at heta Fäderneslandets Fader. Kunna väl dess: äldre eller nyare tiders krönta storheter — dessa Alexandrar och Napoleoner, som för värfvat sig ett stort namu, emedan de gåt som stormvindar genom sin tid och upprör himmel och jord för tillfredsställandet af sir obegränsade iärelystnad — kunna vil de ,svara på häfdernas allshärjarting såsom ha kan det? Trenne århundraden ha idag för flutit, sedan denne Sveriges stora konungars store stamfader lade ner en spira, hvartil han egde en bättre rätt än bördens, och änn strålar hans ära af oförminskad glans -— ännu anser det svenska folket sig stå i skuld hos honom för många af de dyrbaraste och vig: tigaste förmåner, som det åtnjuter. Påståendet att yttre omständigheter göra mannen till hvad han blir, eger så till vida sin tillämpning på Gustaf Wasa, att fosterlandets nöd och betryck uppväckte till verksamhet de stora egenskaper, som slumrade hos honom. Det elände, som Kalmarunionen dragit öfver Sverige, och som etter Kristian II:s tronbestigning uppnått sin höjd, dref honom till dessa bragder, der det svenska mannamodet och det svenska frihetssinnet ansetts företrädesvis blomstra, och der Engelbrecht och Sturarne före honom sökt landets räddning. I spetsen för odisciplinerade hopar, som fosterlandskärleken gjort till hjeltar; afskuddade han det förhatliga danska oket och antog den honom erbjudna kronan för att fullborda det påbegynta befrielseverket. Ty det var ej blott under de danska konungarnes och deras fogdars välde, som folket suckat; snikna och herrsklystna prelater och munkar förtryckte och utsögo det i kapp med en orolig och sjelfvisk adel, som under unionens gyllne tidehvarf vänjt sig att lefva som sjelfständiga furstar på sina borgar, tyranniserande sina underhafvande och stundom till och med handlande i de tyska rofriddärnes anda. Det utarmade landets handel var i de mäktiga hansestädernas händer, näringar och industri lågo nere, inom administrationen herrskade den största förvirring — kortligen, Sverige behöfde en konung, som var lika stor regent som varm fosterlandsvän. Och hvad det behöfde fann det i Gustaf den Förste. En stor häfdatecknare säger om honom: I allmänhet var Gustafs bana ej en bana af lysande bragder, ehuru hans lif är en stor bedrift. Han satte ej för tillfredsställandet af någon personlig ärelystnad det folks välfärd på spel, som anförtrott honom ledningen af sina öden. Detta folks bästa var hans sy ftemål, äfven der mången ytlig betraktare ansett honom ha låtit leda sig af egennyttiga beräkningar. För att befrämja det inlät han sig i den vidtutseende kampen mot det af okunnighet och vidskepelse understödda prestväldet och lät den rena evangeliska läran prelikas i landet, i trotts af uppenbara och hemiga fionders fruktansvärda motstånd. Med aderlig omsorg vårdade han sig äfven om jandets materiella intressen, lät borgare och bönder deltaga i afgörandet af de allmänna wngelägenheterna och höjde det så länge förryckta och söndersplittrade Sverige till ett inseende och välstånd, som bildade den bjeraste kontrast mot det föregående tillståndet. RADER RR RER