Göteborgsposten – 25 september 1860, sida 1

Hon! — Ja, svarade den okände, utan att synas fästa den ringaste uppmärksamhet vid den andres hotande ton; hon sjelf, Reynold. Du ser, att jag utgissat hvad du likväl ville så väl dölja för mig! — Hon! upprepade Reynold. Hon! men är hon då död? — Tror du det? svarade främlingen leende. Beynold kände utan att svara på den unga flickans armar, fötter och hals. — Kroppen är ännu varm, fortfor han med sträf stämma; intet brott synes, icke heller något sår; men hjertat slår icke mera och pulsen är omärkbar. Ah, om du dödat henne, om du begått detta brott, Van Helmont, då ve dig! — Du älskar henne då mycket? frågade den okände, som vi hört kallas Van Helmont. — Om jag älskar henne! utbrast Reynold, hvars ögon flammade af eld; ja, jag älskar henne och om du har dödat henne... Dörren till rummet öppnades i detsamma. Den unge mannen tystnade och mäster Eudes kom lifligt inrusande. Då Reynold blef varse den gamle, tog han ett steg tillbaka, och de nervösa ryckningar, som skakade hans kropp, visade hvilken ansträngning han gjorde öfver sig sjelf, för att kunna under