Göteborgsposten – 25 september 1860, sida 1

-— —-— — Öfverallt på vår långsamma färd mellan de täta stationerna sågo vi stycken af det krossade rör, hvarpå tyranniet under så många år stödt sig. Vi sågo soldater i hundraoch tusental lemna de stora barackerna och de fästningar, hvarmed det rika Campania och den leende viken voro garnerade. Kungen reste kl. fyra. Han gick ombord på en spansk fregatt jemte alla skatter, som han kunde smuggla bort; han har, berättas det, begifvit sig till Gaöta, qvarlemnande en protest, hvari han förklarar, att, fastän han nödgas lemna sin hufvudstad, han dock ämnar fortsätta striden. Trupperna skola följa efter honom så fort de kunna och vilja med sin materiel, men de äro stadda i fullkomligt upplösningstillstånd, och det är ovisst huruvida de soldater han kan samla, bli så talrika och pålitliga att han till någon tid kan försvara Gaöta. Emellertid inneha de ännu sina vanliga poster, ehuru nationalgardet är redo att åtaga sig tjenstgöringen i staden och upprätthållandet af ordningen. Staden, som alltsedan konstitutionens proklamerande stått under den militära styrkans kontroll, men som hittills nöjt sig med att harmas och knota utan någon bestämd plan, börjar nu visa symptomer till handling. Vagnar, fulla med unga män, som bära Italiens fana, trikoloren, med det savoyska korset, ila upp och ned på Toledo under väldiga rop af Viva Garibaldi! och det säges att det är icke rådligt att passera den nationela fanan utan att aftaga hatten. Comitato dell Ordine (Ordningskomitden), som består af moderata patrioter, tillhörande intelligenta och ansedda samhällsklasser, har sändt ea deputation afåttio aktningsvärda personer till Salerno för att inbjuda generalen till att intåga i staden, under det den såkallade Comitato dAzion e dUnita (Handlingsoch Enhetskomiteen, bestående af fullblodiga revolutionärer, ha länge sökt att draga diktatorn öfver på sin sida. Ty här liksom på Sicilien sönderfaller landet i tvenne inbördes fientliga partier. Det ena påyrkar den omedelbara annexationen, försigtighet och försonlighet, det andra bekymrar sig icke om några diplomatiska konsiderationer och vill på revolutionär väg åstadkomma Italiens enhet, utan att låta afskräcka sig af Frankrike och Österrike. Det förra partiet, som representerades på Sicilien af La Farina och hade sitt hufvud i Cavours kabinett, räknar bland sina härvarande ledare de neapolitanska landsflyktige, som nyss återvändt från Turin och Florenz, neml. DAyola, Pisanelli, Belletti, Bella, Spaventa, Leopardi m. fl., hvilka hylla de så kallade picmontesiska åsigterna. I spetsen för de senare står doktor, numera general Bertani, utrustaren a! Garibaldis expeditioner, och i Neapel ledes det af Ricciardi, Agrosti, Libertini och andra mindre framstående personer, som hysa demokratiska om icke republikanska åsigter, och som nu icke vilja vidkännas Mazzini, ehuru de icke länge sedan tillhörde hans propaganda och ännu hylla ganska många af hans åsigter. Dessa begge partier ha ett gemensamt syftemål — Italiens förening eller enhet under Victor Emanuel af Savojen; men de moderata vilja uppnå detta mål efter hand och genom medel, som de hysa förtroende till. Och liksom de till