Göteborgsposten – 25 september 1860, sida 1

styrkte Siciliens omedelbara förening med det norditalienska konungariket strax efter Garibaldis intåg 1 Neapel, så hålla de före att efter Neapels befrielse det norra och det södra konungarikets förening ej bör uppskjutas. Revolutionärerna deremot vilja, — fastän de handla i Viktor Emanuels namn och ämna honom hela halföns krona — dock helst förlänga det provisoriska tillståndet i de eröfrade landskapen och styra dem genom diktatorer och prodiktatorer tills hela Italien blir fullkomligt fritt, och hela nationens representanter kunna samlas i Italiens naturliga hufvudstad, det eviga Rom, för att kröna sin utvalde konung. Min långvariga bekantskap med de fleste af Garibaldis officerare har ingifvit mig den öfvertygelsen att de alldraflesta af dem, om icke alla, hysa radikala åsigter, och jag är äfven viss på att de delas af deras djerfve anförare. Igår sände Ordningskomitten tvenne deputerade till Garibaldi för att belsa honom välkommen. Dessa herrar (Dr. Tommasi och Professor Pivia), som begge voro diktatorns personliga vänner, hade fått i uppdrag att bedja honom genast förena Neapel och Sicilien med den norditalienska staten. Garibaldi emottog dem med sin vanliga förbindlighet och vänlighet, men han uttalade åsigter, som voro rakt stridande mot deras partis. Han sade att han fast förlitade sig på hela sin plans framgång, att han var förvissad om att Napoleon icke kunde trotsa både Italien och den impopularitet, som hans uppträdande mot Italiens sak skulle bereda honom i Frankrike. Han talade om grefve Cavour i skarpa ordalag och visade verkligen huru mycket Bertani förmått göra sina åsigter gällande hos honom. Kl. 1 e. m. Garibaldi kom hit från Salerno med en jernvägstrain. Jag saknade ett högtidligt intåg, men staden, som för några timmar sedan var mycket nedstämd, är nu utom sig af stormande förtjusning. Diktatorn steg af vid Palazzo della Forestiera, en af det kungliga slottets flyglar, som är bestämd till bostad för främmande furstar. Troligen kommer han dock att bo i Palazzo dAneri vid Toledo. D. 8 Sept. Morgonen. Staden hvilar. Vi hade i går ett slags politisk karnaval, som fortfor långt in på natten. Jag hade tillfälle att besöka de trånga gatorna i qvarteret Santa Lucia och vid hamnen, der rörelsen plägar vara lifligast, och fann Neapels industriidkande klasser så tysta och bekymmerslösa som om ingenting händt. Men längs Riviera och Stradi Cchiaia voro de flesta husen illuminerade, och på Toledo böljade en ursinnig folkhop, den der var angripen af ett bacchanaliskt raseri, som jag hvarken kan eller vill skildra. Denna menniskomassa bestod af den lägsta pöbel, här och der uppblandad af män och qvinnor af medelklassen. Det var ett fanoch fackeltåg med skrik och rop, sådana, som blott kunna komma ur neapolitanska halsar. Jemte det oupphörliga döfvande Viva Garrubbaldo! Viva Galibalda! och hundrade andra förvrängningar af dagens hjeltes namn, som vi nu börja vänja oss vid, var det allmänna ropet Una-una-una, Viva IItalia lånunsaAla dar mnada AK