Göteborgsposten – 22 september 1860, sida 1

Men vi andra få nöja oss med mindre! ingen af oss har mer än ctt stackars djur; ryttaren är en för tung börda för hästen, och omsorgen om hästen nästan för tung börda för ryttaren. Dock äro vi alltjemt vid godt mod; våra svåraste motgångar äro ämnen för outtömligt skämt. Ni skulle blott se våra solbrända, stekta ansigten, vårt kortklippta hår och långa dammiga skägg. Vi måste marschera framåt, vi jaga neapolitanarne af alla krafter, och vi skola hinna upp dem, om det än blir en täflan lik den mellan haren och sköldpaddan. Vi lemnade Rogliano kl. 4 i eftermiddag och kommo hit efter fyra timmars ridt. I Cosenza funno vi icke blott stadens, utan äfven hela Calabria Citras manliga befolkning ute och beväpnad för att välkomna oss. Alla vägar, som förde till staden och alla dess praktfullt upplysta gator och torg, voro fulla af väpnade hopar, som tågade hit och dit. För närvarande har Garibaldi, hvars hela här långsamt släpar sig efter oss, inga andra stridskrafter än dessa skaror, och om dessa högväxta, starka och gråklädda bergsboers utseende och hållning icke bedrager, så behöfver han inga andra. De äro visserligen blott beväpnade med Jagtbössor, och många af dem ha endast pikar och kastspjut, eller jordbruksredskap, såsom hötjufvor, liar, yxor och allehanda grofva mordverktyg; men de eller de flesta af dem, röja okufvad kraft och vildt mod. Man skulle kunna säga att de gått man ur huse, att alla äro vapendugliga. Det är verkligen il Nazione, hela nationen, som trädt fram för att handla — en nation, som Bourbonen gjorde allt för att krossa och tillintetgöra, men som alltid gaf honom mera anledning till oro än hela hans öfriga konungarike tillsammans, och som nu, så snart jernoket afskuddats, reser sig helt okufvad för att, som man så gerna vill hoppas, aldrig mer underkasta sig det. Tappre Kalabresare! Ni skulle blott se den förbindlighet, den ömhet borde jag säga, för att icke tala om den vilda glädje, den ursinniga entusiasm, hvarmed de välkomna sin befriare. Deras seder äro mycket enkla, och deras lefnadssätt står en grad under det patriarkaliska. Icke nog med att de hålla på att qväfva diktatorn sjelf med sina häftiga välkomsthelsningar, utan de omfamna, krama och kyssa hvarenda en af oss, våra hästar, våra kläder och schabrak, förgätande den manliga värligheten och icke besinnande att detta måste besvära oss. En vild kärlek, som hvarken böner eller motstånd kunde moderera! Sedan skulle de vilja offra sitt lif för att tjena oss. De knuffas för att komma åt att visa oss någon tjenst, men let blir mera bråk än gagn; de veta icke huru le skola bete sig för att hjelpa oss, de ha svårt ut fatta hvad vi behöfva och förstå ej att uppylla våra önskningar. Ankomsten af vår stab och vår första kolonns marsch alstrar buller och oreda hvar vi draga fram. En karl fattar min lästs tömmar och räcker dem till en annan och lenne åter ger dem till en tredje, tills jag ej et hvar det stackars hungriga djuret tagit vägen. sedan för man oss till höger för att finna ett tall och derefter till venster, och så fram och illbaka i hela staden, tills jag börjar tro att sl måskrdt ten de sr RN ke fn ANNA AT RE EE EEE