Göteborgsposten – 22 september 1860, sida 1

ooo LL L L on .mupuZ—o—Zmm—, MMMMmMmMmpMjpmFHiwmlkmrkjkhmMkmm rO V VW WOL OK Mm nn ofta hemtas på ganska stort afstånd; hästarno måste icke sällan vattnas i någon å, dit man har en hel mils väg. Härtill kommer att man måste sörja för hästskorna och seltyget; otympliga hofslagare och tafatta skoflickåre uppsökas och erhålla uppdrag, som de cj med bästa vilja i verlkunna fullgöra till kundernas belåtenhot. Slutligen stiger generalen till häst, och då måste alla tillrustningar afbrytas! hvar och en skumpar efter honom så godt han kan, väl vetande att denne anförare icke vill vänta på någon. Vi rida nu tre eller fyra timmar och göra kl. tio eller kl. elfva halt i någon by eller i någon skog, hvarest vi länge få spana efter en korg torrt bröd och hård ost siskonkorf för egen räkning och ofta blott en ängsstubb eller några majsblad för våra hästar. Om eftermiddagen kl. tre eller fyra begifva vi oss åter på väg och färdas framåt trötta och utmattade till dess skymningen eller mörkret då vi i våra nattqvarter möta nya svårigheter och besvärligheter, som ej all vår uppfinningsrikhet förmår afhjelpa. Hettan och dammet äro förskräckliga, ty sommarn har, som folket berättar, varit ovanligt varm i detta den celler infaller, halft tropiska land, och ingen droppe regn har fallit under de sista trenne månaderna. Stundom komma vi, liksom för variations skull, till ståtliga qvarter, till något Palazzo dellIntendenza eller någon ädlings palats i de större städerna; och der slå vi oss i vår fläckiga och dammiga kostym ned vid champagnesup6er och ytterst läckra kalla anrättningar. Våra hästar eller vi sjelfva måste bära alla våra tillhörigheter. Det finnes knappt någon, som har mer än en linneskjorta; de flesta ha ingen, och den röda flanellskjortan får tjenstgöra såsom både öfveroch underplagg, Mina handskar, de enda som kegagnas i Garibaldis svit, ha ådragit mig mycken smälek. På de flesta ställen är vatten det, som man har svårast att bekomma. Med tvagningarne går det derföre, allmänneligen taladt, som det kan och ett bad är en njutning, som är gudarne förbehållen. Sjelfva vårt Jilla förråd nödvändighetsartiklar, bestående af bränvinsflaskor, tobakspungar och tvålstycken, har det felet att taga slut; men vi ha den förmågan att kunna umbära hvad vi icke ha, att glömma förtjensterna hos de ting, som vi icke mera äga, och föredraga allt med Diogenes-lik sjelfförsakelsc, lugn och beundransvärdt lynne. Icke så våra tåliga, måttliga men oförnuftiga hästar, som anse en ridt af 25 a 30 mil på dagen i stark hetta, qväfvande dam, med dålig skötsel och dålig föda, såsom något alltför starkt tilltaget. Och fastän de skumpa på och säga ingenting, så se de dock förstörda och förtviflade ut och hålla på att stupa af trötthet från det ögonblick, då vi om morgonen stiga i sadeln, tills de om aftonen bli qvitt bördan. Min stackars grå kalabresare stapplar helt bedröfligt, och jag måste leda honom medelst tömmen nedför de långa tröttsamma sluttningarne for att rädda hans knän och min egen nacke. Garibaldi sjelf har till sin disposition två eller tre ypperligare hästar, och han rider sällan eftermiddagen, när han gjort det om förmiddagen, utan han åker om förmiddagen, när han ämnar stiga till häst längre fram på dagen. POR SERVRAR CNS NN RSA ST TTR RR om